Viktor Korchnoi
Simon Williams
Kungsindiskt (E 90)
1.d4 Sf6 2.c4 g6 3.Sc3 Lg7 4.e4 d6 5.Sf3 0-0 6.h3 e5 7.d5 a5 8.Lg5 h6 9.Le3 Sa6 10.Ld3 c6 11.Dd2 Kh7 12.0-0 cxd5 13.cxd5 Sd7 14.Sh2 Sdc5 15.Lc2 f5 16.f4 exf4 17.Txf4 fxe4 18.Taf1 Txf4 19.Txf4 Sb4 20.Lxe4 Sxe4 21.Sxe4 Lf5 22.Sc3 De7 23.Tf3?!
23.Lb6 är ett irriterande drag och förmodligen det bästa.
23…Te8 24.Sg4?!
Härifrån motas springaren till f2 där det visar sig att den mest står i vägen. Den hade gjort större nytta på f1.
24…h5 25.Sf2 Sc2 26.Lf4?!
Att dra någon av springarna till d1 ser rätt tröstlöst ut, men det var enda chansen att kämpa vidare.
26…Ld4!
Det visar sig vara en dödlig bindning. Det hotar bland annat 27…De1+ 28.Dxe1 Sxe1 29.Tg3 Sd3. Vits pjäser står i vägen för varandra.
27.Kh2
Efter 27.Scd1 De1+ 28.Dxe1 Sxe1 29.Tb3 Sd3 30.Txb7+ Kg8 avgör hotet Te1+, t.ex. 31.Ld2 Sxf2 32.Sxf2 Te2.
27…De1 28.g4 Df1!!
Ett riktigt smygardrag. Tanken är att låta springaren ta över fältet e1, och det finns inte någon hållbar parad.
29.gxf5 Se1 30.uppg.
I dag är det dags för mötet Ekström-Kortchnoi. Intressant.
När jag började med Duellen i TfS så var det återanvändning av en idé som kläcktes i Schacknytt redan för nitton år sedan. Jag kan inte ta åt mig äran av den utmärkta idén, för den introducerades fyra år efter att jag hade slutat som SN-redaktör. Axel Smith tog hand om den avdelningen i TfS och utvecklade konceptet genom att, inspirerad av den lovprisade tidskriften Offside, lägga till kortintervjuer med de båda duellanterna. Det handlade om fyra kluriga partiställningar. Duellanterna skulle betrakta varje ställning i tio minuter för att sedan föreslå ett drag och motivera sitt val. När de föreslagna dragen betygsattes, så hade Axel naturligtvis stor nytta av analysprogrammens välgrundade dom.
I dag kan det vara svårt att tänka sig Duellen utan hjälp av datorprogram, men det fanns alltså en tid när de inte var tillgängliga. I efterhand kan man därför ifrågasätta ett och annat domslut. Jörgen Nilsson har funnit ett intressant exempel från Schacknytt nr 9/94:
Vit drar och det är en ställning ur partiet Polugajevskij–Maslov, Moskva 1963. Vid domslutet citeras Polugajevskijs analyser från hans bok Grandmaster performance. Det kan sägas vara anledningen till att Robert Callergård fick nöja sig med fem poäng av tio möjliga för sitt förslag 1.Le6.
Polu angav 1.Le6 Dc5+! 2.Kg2 (2.Kh1 Txd1 3.Txd1 fxe5) 2…Lxf1+! och 3.Lxf6 faller på 3…Dxc2+. Jörgen Nilsson: ”Callergård fick inte tiopoängaren som han borde ha fått.” I parentesvarianten kan vit nämligen spela 4.f5!! och förklara matt i tio drag, t.ex. 4…Le2 5.Dg8+! Sxg8 6.Sh7+ Ke7 31.Td7 matt. Nu vann Callergård ändå duellen mot Johan Furhoff med 26–25.
Här hela slutfasen av partiet:
25.Td5!?
Här fanns alltså 25.Le6!!.
25…Sxd5 26.Le6 Txe6?
Här leder 26…Td7! (föreslaget av Polu) 27.Dg8+ Ke7 28.Dxg7+ Kd8 29.Lxf6+ Sxf6 30.Dxf6+ Kc8 31.Dxd7 till oklart spel.
27.Sxe6+ Ke7 28.Sd4 Dc5 29.Dxg7+ Ke8 30.Dxg6+ Ke7 31.Tf2 fxe5 32.De6+ Kf8 33.fxe5+ uppg.
Premiärduellen publicerades i Schacknytt nr 7/90: Hellers–Grahn. Stormästaren vann med 32–31 och jag tänker inte spela rollen av dålig förlorare genom att blanda in Fritz i det här.
