Evgenij Agrest hann inte ens sätta sig ned för sitt parti mot Rune Djurhuus i elitserieslutspelet i Göteborg 2004 förrän det kom en diskret signal från hans mobil. Djurhuus reste sig genast från bordet och ropade mindre diskret: ”Jag har vunnit! Jag har vunnit!” Fast på norska. Det fanns spelare i lokalen som tyckte att Djurhuus var mer störande än mobilsignalen.
Djurhuus spelade vit och genomförde det perfekta partiet: 1.e4 och 1-0. Agrest protesterade inte. Han visste att det för första gången i elitseriens historia var mobilförbud och att en överträdelse skulle bestraffas med partiets förlust. Djurhuus hade inte behövt ropa, han hade fått poängen även om han varit lågmäld eller rentav tyst.
Anledningen till att jag kom att tänka på den episoden var en reklamtext för ett nytt häfte i den norska serien ”Spill sjakk med Stormestrene”. Det handlar om just Djurhuus och han är citerad: ”Vil du bli god, ta aldri remis.” Tja, Agrest var ju inte i närheten av remi i det partiet. Utan att ha sett innehållet i dessa häften tycker jag för övrigt att utgivningen av dem är ett bra initiativ.
För fyra år sedan var elitserien inte eloberäknad, men om mobilsignalen kommit i ett parti under den senaste säsongen hade vinnaren fått elopoäng för sitt 1.e4. Jag fick konsultera regelexperten Tapio Tikkanen i denna fråga. Om motståndaren har tagit med sig mobilen behöver man i princip bara spela 1.e2-e4 för att avancera i världsrankingen. Är det inte lite tokigt? Elotalet ska ju spegla spelstyrkan och förändringar i densamma, men inte blir man väl automatiskt en bättre spelare för att man klarar av att fösa fram en bonde cirka en decimeter?