Viktor Kortchnoi demonstrerar utanför County Hall i London 1982. Foto: Lars Grahn ©När jag befann mig i Biel, Schweiz sommaren 1976 för att bevaka interzonturneringen, hände något som gjorde stormästarnas kamp i Kongresshaus Biel till något underordnat. Den stora nyheten var att Viktor Kortchnoi hade sökt och fått politisk asyl i Holland efter IBM-turneringen i Amsterdam. Presskonferenserna i Biel efter varje rond handlade inte längre om interzonturneringen utan om Kortchnois sensationella avhopp. Den sovjetiske delegationsledaren Viktor Baturinskij var lika butter som alltid och vägrade kommentera.
Viktor Kortchnois hustru Isabella och deras son Igor (på bilden till vänster från 1977) var kvar i Leningrad. Ett år senare ansökte de om utresetillstånd till Israel, men deras ansökan avslogs. Makthavarna i Sovjetunionen betraktade Viktor som en landsförrädare och det var uppenbart att familjen inte skulle få någon hjälp att återförenas. Tvärtom, Isabellas och Igors liv skulle försvåras.I maj 1978 blev den då 18-årige Igor inkallad till militärtjänstgöring. Värnpliktstiden i Sovjetunionen var två och ett halvt år, och därefter fanns en karenstid för exsoldaten på fem år då han inte fick lämna landet på grund av att han då ansågs sitta inne med militära hemligheter. Inför dessa utsikter flyttade Igor från Leningrad till Moskva där han försökte hålla sig undan.
På en presskonferens i Manila inför VM-matchen mot Anatolij Karpov i Baguio sommaren 1978, tog Viktor tillfället i akt att läsa upp ett öppet brev till Sovjetledaren Leonid Bresjnev:
“ToViktors sekundant Michael Stean överlämnade brevet till sovjetiska ambassaden i Manila. Det returnerades senare. Det hade öppnats men besvarades inte.
L. I. Brezhnev
General Secretary of the Communist Party
President of the Supreme Soviet of the USSR
Marshall of the USSR
V.L. Korchnoi
Int. Grandmaster
Challenger for the World
Chess Championship
Resident in Switzerland
Open Letter
Dear Mr Brezhnev,
As a professional chess grandmaster, recently a citizen of the USSR, now resident in Switzerland, I turn to you.
Two years ago I emigrated to the West, since it was no longer in my power to bear the extreme and hostile attitude of the Party, Soviet and Sport leaders, since I no longer had the possibility to continue my creative activity in the Soviet Union.
My family remained in the Soviet Union, my wife and son. In spite of the fact they are loyal Soviet citizens they submitted a request in July, 1977 to emigrate from the Soviet Union. They did this, impelled by their love for a husband and father. November, 1977 this request was refused. In private conversation Soviet police chiefs left no doubt open that the members of my family are hostages, human beings who have chosen to suffer penance for my escape.
About one year has passed since their request for emigration. The situation of the family is now catastrophic. They have been robbed of the means of their existence and of the possibility of working or studying. The authorities confront them with suspicion and hatred, ordinary people avoid all contact with them. For my family there has now been a severe dimunition of all the rights guaranteed by the Constitution - but there has been no reduction in their duties! My son, who already a year ago declared his intention of leaving his homeland, has nevertheless been obstinately called up for military service.
You, Marshall of the Soviet Union, praise the heroism of a Muhammed Ali, who refused to fight in Vietnam. My son also does not want to fight. He does not want to be a soldier of the state which has unscrupulously degraded his father.
Is it not curious, my dear Chairman of the Supreme Soviet, that the guilty go free while it is those who are without protection who are punished, punished for their own incapacity to work for the appearance of unhealthy sporting relations, and finally for the professional incompetence of the Soviet leaders. The practice of punishing political hostages has, unfortunately, been common throughout the entire world, but how my dear President, does that suit the complexion of one of the regimes which significantly helps to determine the world political fashions?!
In these days a Match is beginning in the Philippines for the World Chess Championship between myself and the Soviet Grandmaster and World Champion Anatoly Karpov.
Soviet leaders have declared more than once that sport must be separated from politics. It is self-evident that those states should also adhere to this principle who will participate in the World Sport Olympiad destined for Moscow in 1980. I appeal to your political common sense, my dear General Secretary: In order to ensure that this match for the World Chess Championship should take place under normal conditions, without political complications, I beg for you to allow my family to depart from the Soviet Union.
I appeal to you to demonstrate the goodwill necessary for the fulfilment of the conditions of the Helsinki International Agreement, which prescribes the reunification of divided families.
I invoke your mercy, Mr. Chairman; I beg you to show the compassion for two citizens of the USSR, whose life, by decree of fate, is no longer bound to the life of Soviet society. Permit them to leave the Soviet Union.
Chess Grandmaster
Viktor Korchnoi
1-7-1978
cc: Soviet Ambassador in Manila”
I januari 1980 besökte Viktor Stockholm och sökte stöd för sin kamp för återföreningen. Tomas Blom fick en intervju med honom som publicerades i Schacknytt nr 3/1980. Här två citat från den intervjun:
”Deras brott är att de älskar mig och att de vill lämna Sovjet. För att kunna fortsätta att spela schack var jag ju tvungen att gå i exil, och jag kunde inte ta med mig min familj då. Min fru får inget arbete och de flesta av våra bekanta undviker henne. Hon lever isolerad och avstår själv från att träffa våra verkliga vänner, eftersom hon anser att det bara skulle innebära att också de blev förföljda. Min son Igor får inte arbeta, inte studera. Myndigheterna har till och med föreslagit dem att byta namn för att utplåna varje spår efter mig, men naturligtvis har de vägrat. Det enda legala sättet att lämna Sovjetunionen är ju via Israel och de har sökt utresevisum dit tre gånger, men har fått avslag eftersom de inte anses vara tillräckligt nära släkt med våra judiska anförvanter där.”I Schacknytt berättar Tomas Blom vad som hände med Igor efter tillflykten till Moskva: ”Han blev efterlyst och i november 1979 greps han av polisen. Rättegången hölls redan i december och pågick i nio timmar. Åklagaren var kallhamrad och det var en Moskvaprocess i dubbel bemärkelse. Han gjorde ingen hemlighet av att man hade att göra med en släkting till en folkets fiende och krävde ett hårt straff. Igor Kortjnoj dömdes till arbetsläger i just två och ett halvt år.” TASS meddelade: ”En rättegång har ägt rum med sonen till den för sitt skandalösa uppförande kände stormästaren Kortjnoj”.
”Min fru har en kungspudeltik. Ibland får den valpar, och i Sovjet är en hundvalp värd mycket – ungefär en normal månadslön. Hon sålde en valp till en bekant, men det dröjde inte länge förrän köparen kom och lämnade tillbaka hunden. Han hade fått ett diskret besök av säkerhetspolisen, som anklagade honom för att ha understött en statsfiende, och han vågade inte behålla den längre. Inte nog med att min familj straffas – även oskäliga djur råkar ut för myndigheternas hämnd. Tror de att jag är släkt med valpen också?!”
I intervjun talar Viktor om att han söker utgivare till ett kontroversiellt bokmanus, hans redogörelse för turerna kring VM-matchen 1978. Boken kom på svenska 1981 med titeln Antischack (Askelin & Hägglund).
Det var när jag var på väg till County Hall i London en aprildag 1982 för att följa en ny rond i ”Phillips & Drew Kings Chess Tournament” som jag stötte på Kortchnoi. Han var inte med i turneringen och där stod han utanför County Hall med sitt plakat med texten ”Let my son join me!” Den största glädjestunden för honom i London var när hans sekundant Yasser Seirawan besegrade Anatolij Karpov. Mer om det partiet en annan gång eftersom det också var min gladaste stund under dagarna i London.
Plakatet i London kan ha varit det avgörande draget i Viktors mångåriga kamp för återförening. Bara två månader senare, den 11 juni 1982, fanns följande artikel i St. Petersburg Times (med säte i Florida, USA):
”Victor Korchnoi to be reunited with familyIgor bor numera i den lilla orten Villars-Sainte-Croix i västra delen av Schweiz, där han arbetar som ingenjör och är engagerad i ortens fullmäktige. Isabella dog i en obotlig sjukdom 1995.
MOSCOW – Chess grandmaster Viktor Korchnoi will be reunited with his family next week, six years after he defected from the Soviet Union.
Bella Korchnoi, 51, said she and her 23-year-old son Igor have been granted permission to leave the Soviet Union, and need only to pick up their visas and buy tickets to join Korchnoi at his home in Switzerland.
‘I’m just so happy. I don’t have any other thoughts right now,’ Mrs. Korchnoi said in a telephone interview from her home in Leningrad.
She and her son have been denied permission to emigrate five times since Korchnoi defected in 1976, Mrs. Korchnoi said.
Igor Korchnoi was released from a prison camp last month after serving a 30-month sentence for resisting induction into the Soviet armed forces. Soviet authorities have used previous military service as a reason for denying emigration applications, alleging that former soldiers had access to secrets.
Korchnoi has tried twice without success to wrest the world chess championship title from Soviet grandmaster Anatoly Karpov, most recently last year in Italy.”
Viktor är numera gift med sin trogna följeslagare Petra Leeuwerik. Jag minns mycket väl när Ray Keenes svåger David Goodman under ett besök i Stockholm 1978 i samband med Rilton Cup talade nedlåtande om det paret, men det är återigen en annan historia.
Tack till Pierre Fogel och Thomas Ståhl för hjälp med faktainsamling.
County Hall, London 1982. Från vänster: Viktor Kortchnoi, Yasser Seirawan och Lars Grahn. Foto: Hans Svedbark"Bilden berättar" återkommer varje måndag.
”The picture tells a story” – every Monday.
Google Translate