Weekenden den nionde och tionde januari spelades Barbados Rapid Chess Championship (25-minuterspartier) i sju ronder schweitzer, tyvärr i frånvaro av fyra av de tio högst rankade spelarna här. Jag hade bra flyt, och ett par grova bortsättningar från min sida kvitterades artigt av snälla motståndare, så prislistan blev: 1. B Hammar 6,5; 2. P Corbin 5; 3. D Warner 5 poäng, sedan jag i sista ronden spelat en safetyremi mot en lågrankad junior. Mot en annan av de ganska lovande juniorerna hade jag nöjet att få in denna lilla välkända miniatyr: 1.e4 c5 2.Sf3 d6 3.d4 cxd4 4.Sxd4 Sf6 5.Sc3 a6 7.Lg5 Sbd7 8.Lc4 e6 9.0-0 b5? 10.Lxe6 fxe6 11.Sxe6 Db6 12.Sd5 Sxd5 13.Dxd5 Lb7
14.Sc7+ Dxc7 15.De6+ Le7 16.Dxe7 matt.
Som synes behövs mer teoriundervisning här på ön, så jag fortsätter mina Chess Workshops på lördagarna. Ett av målen är att vi ska komma bättre än etthundrafemtionde nation vid OS i Sibirien!
Bästa hälsningar från paradisön, som har 28+ i vattnet!
Bengt Hammar
onsdag 13 januari 2010
Hälsning från Barbados
Hm, undrar om det möjligen finns nån lämplig bostad på Barbados. Det låter väl som ett intressant alternativ till västra Malmö? Bengt Hammar kommer med en varm hälsning därifrån:
tisdag 12 januari 2010
Flytten
Jag vänder ryggen åt bloggen ett tag och plötsligt har det gått nästan tre veckor. Otroligt.
Det som uppfyller mig för tillfället är Flytten. Efter arton år på Kirseberg har det blivit tio år i Rörsjöstaden. Nu tänker jag dra vidare västerut mot Sundet till. Jag är på jakt efter en bostad nånstans mittemellan Malmö Stadion och Ribersborg.
Till skillnad från för tio år sedan tänker jag genomföra den här flytten i makligt tempo. Jag vill inte missa en av de stora positiva sakerna vid den här typen av omgruppering: glädjen att inventera förråden, gallra ut och slänga. Det blev det inte tid till förra gången.
Några exempel. En av mina språkliga läromästare, Christina Claesson, tipsade mig om att man kunde få gamla plomberade parkeringsmätare från gatukontorets förråd. Jag hämtade en, för det kunde kanske dyka upp ett tillfälle där den kunde komma till användning. Det gjorde det inte. Att placera den på toaletten skulle bara kännas fjantigt. Den var faktiskt med på en omslagsbild på Schacknytt nr 4-5/1990 och då fanns det förmodligen nåt slags grumlig symbolik. Nu ska den kastas. När Studioteatern släppte Café Barbro på Skolgatan så köpte jag neonskyltarna. De har inte heller kommit till användning. Nu ska de kastas. En teatergrupp i London la ner och sålde ut klädesplagg som använts i olika uppsättningar. De prånglades ut på Camden Market för många år sedan. Jag kunde absolut inte låta bli att köpa en gigantisk färgglad kappa som en Jesusgestalt hade burit på scenen. Enda gången jag burit den i ett officiellt sammanhang var i samband med en kabaré på Studioteatern. En bild från detta uppträdande publicerades i Schacknytt nr 6/1990 med bildtexten ”LG lämnar scenen”. Den kappan finns det inte längre plats för. Och så vidare. Här kastas för att få luft och ljus.
Självfallet dyker det också upp minnessaker som jag absolut tänker behålla. Som detta medlemskort:
Om jag har förstått det hela rätt så är jag hedersmedlem (Honoráriu) i en spansk schackklubb, Club Escacs Calella L’Amistat. Förhistorien är att jag en gång på 70-talet kände för att ta första bästa restresa söderut. Jag hamnade i Calella, fem mil norr om Barcelona. Tanken var att komma bort från schackpjäserna en vecka, koppla av med annat. Det blev inte riktigt som det var tänkt.
När jag gick omkring på stan upptäckte jag en schackaffisch i skyltfönstret till en butik som bland annat sålde schackbord. Jag kunde inte låta bli att gå in och fråga vad affischtexten handlade om, och fick svaret att den lokala schackklubben skulle arrangera en större blixtturnering. Jag kunde förstås inte hålla mig därifrån. Vid den tiden var jag en bra blixtspelare – när jag besegrade Boris Gulko i en blixtturnering i Lund 1976, så valde Simon Krenzisky att publicera partiet i sin spalt i Sydsvenska Dagbladet – och det slutade med att jag vann Calella-turneringen. Det blev en silverpokal och ett medlemskort. Det känns som en ära att vara hedersmedlem i schackklubben, men frågan är väl om dagens medlemmar har den blekaste aning om vem jag är och varför jag har förärats den upphöjelsen.
Det som uppfyller mig för tillfället är Flytten. Efter arton år på Kirseberg har det blivit tio år i Rörsjöstaden. Nu tänker jag dra vidare västerut mot Sundet till. Jag är på jakt efter en bostad nånstans mittemellan Malmö Stadion och Ribersborg.
Till skillnad från för tio år sedan tänker jag genomföra den här flytten i makligt tempo. Jag vill inte missa en av de stora positiva sakerna vid den här typen av omgruppering: glädjen att inventera förråden, gallra ut och slänga. Det blev det inte tid till förra gången.
Några exempel. En av mina språkliga läromästare, Christina Claesson, tipsade mig om att man kunde få gamla plomberade parkeringsmätare från gatukontorets förråd. Jag hämtade en, för det kunde kanske dyka upp ett tillfälle där den kunde komma till användning. Det gjorde det inte. Att placera den på toaletten skulle bara kännas fjantigt. Den var faktiskt med på en omslagsbild på Schacknytt nr 4-5/1990 och då fanns det förmodligen nåt slags grumlig symbolik. Nu ska den kastas. När Studioteatern släppte Café Barbro på Skolgatan så köpte jag neonskyltarna. De har inte heller kommit till användning. Nu ska de kastas. En teatergrupp i London la ner och sålde ut klädesplagg som använts i olika uppsättningar. De prånglades ut på Camden Market för många år sedan. Jag kunde absolut inte låta bli att köpa en gigantisk färgglad kappa som en Jesusgestalt hade burit på scenen. Enda gången jag burit den i ett officiellt sammanhang var i samband med en kabaré på Studioteatern. En bild från detta uppträdande publicerades i Schacknytt nr 6/1990 med bildtexten ”LG lämnar scenen”. Den kappan finns det inte längre plats för. Och så vidare. Här kastas för att få luft och ljus.
Självfallet dyker det också upp minnessaker som jag absolut tänker behålla. Som detta medlemskort:
Om jag har förstått det hela rätt så är jag hedersmedlem (Honoráriu) i en spansk schackklubb, Club Escacs Calella L’Amistat. Förhistorien är att jag en gång på 70-talet kände för att ta första bästa restresa söderut. Jag hamnade i Calella, fem mil norr om Barcelona. Tanken var att komma bort från schackpjäserna en vecka, koppla av med annat. Det blev inte riktigt som det var tänkt.
När jag gick omkring på stan upptäckte jag en schackaffisch i skyltfönstret till en butik som bland annat sålde schackbord. Jag kunde inte låta bli att gå in och fråga vad affischtexten handlade om, och fick svaret att den lokala schackklubben skulle arrangera en större blixtturnering. Jag kunde förstås inte hålla mig därifrån. Vid den tiden var jag en bra blixtspelare – när jag besegrade Boris Gulko i en blixtturnering i Lund 1976, så valde Simon Krenzisky att publicera partiet i sin spalt i Sydsvenska Dagbladet – och det slutade med att jag vann Calella-turneringen. Det blev en silverpokal och ett medlemskort. Det känns som en ära att vara hedersmedlem i schackklubben, men frågan är väl om dagens medlemmar har den blekaste aning om vem jag är och varför jag har förärats den upphöjelsen.