På min improviserade skånska sommarturné hamnade jag i går i Simrishamns hamn. Den vyn platsar tyvärr inte på något vykort.
Denna hamn domineras av en vänthall till Bornholms Express omgärdad av kravallstaket, en stor parkeringsplats, Hamngrillen och Simrishamns Grill. Där finns också en mängd bänkar där man kan sitta och studera – inte båtar, som lyser med sin frånvaro i denna del av hamnen, utan de turister som äter sin snabbmat med ändamålsenligt plastbestick. På dessa bänkar kan man dra in doften – inte av havet utan av thai, kebab och falafel.
När Kockumsvarvet lades ner drabbades Malmö av en kollektiv depression. Den stora Kockumskranen, varvets stolthet och symbol, fick länge stå kvar som ett monument över en svunnen epok med en blomstrande varvsindustri och ideliga MFF-guld. Efter ett antal år monterades kranen ner och forslades bort under ilskna protester. Många betraktade det som att Malmö sålde sin själ. Men ur ruinerna kom något nytt; framsynta personer ville ge staden en chans att möta havet. På det gamla Kockumsområdet växte det fram en ny stadsdel. Det var en välgärning, det blev bra.
Vad jag försöker säga med denna utvikning är att om en stad/ort har en öppen linje mot havet så får man inte sjabbla bort den ställningsfördelen. Vilket leder tillbaka till hamnen i Simrishamn. Jag vet inte hur diskussionen går på orten, men om jag varit kung för en dag i Simrishamn så hade jag låtit en bulldozer leva rövare nere i hamnen. Bornholms Express hade fått en kajplats längre bort. Andra båtar hade fått lov att lägga till i den centrala delen av hamnen. Det hade beretts plats för mysiga fiskrestauranger. Bilparkeringen hade flyttats till en mindre framträdande plats. Och om Österlens Schackvänner hade tagit initiativet till en sommarblixt på Hotell Svea, med utsikt över småbåtshamnen, så hade jag stött det projektet. Och när allt detta var ordnat så hade jag genast abdikerat.