Till mitt sista nummer som redaktör för Tidskrift för Schack (nummer 4/2008) bad jag vännen Ingemar Johansson att skriva en artikel om min ungdomshjälte Ove Kinnmark. Nu är båda borta. I ingressen till Ingemars fina artikel skrev jag en ingress om mitt första möte med Ove:
Fantisera fram detta: Nils Grandelius får chansen att spela ett tidningsparti mot världsmästaren Viswanathan Anand och vinner efter snygga svängar. Det hade varit stort. Det hade gett genljud i schackvärlden.
Den 31 maj 1962 på Malmö Schacksällskaps lokaler på Eriksfältsgatan. Jag har varit klubbansluten i ett år och deltar i mitt andra junior-DM. När jag kommer till spellokalen, förmodligen för att avsluta ett avbrutet JDM-parti, upptäcker jag att det pågår en juniormatch mellan Skåne och Göteborg. Finbräden och finpjäser har plockats fram. De flesta av de församlade elitjuniorerna hade jag aldrig sett förut, bara läst om i tidningen. Och där satt ju han – han som slog världsmästaren Michail Tal året innan! Jag kände igen honom från tidningsbilder: Ove Kinnmark. Det var stort. Spelare av den kalibern hade jag aldrig sett i aktion förut. Den händelsen har etsat sig fast i mitt minne. Kinnmark besegrade för övrigt Eskil Wadensjö på förstabordet i den juniormatchen.
Fyrtiosex år senare: Ingemar Johansson har träffat Ove Kinnmark, sin gamle skolkamrat, och porträtterar honom i detta mitt avskedsnummer. Det är kärkommet. Kinnmark berättar bland annat om sina möten med Michail Tal. Det var upplagt för ännu en vinst mot honom i Nice 1974. Sovjetunionens världsmästargäng var i gungning.Här finns hela artikeln.
Mitt sista möte med Ove var i samband med Politiken Cup i somras. Vi hade många givande schacksamtal mellan Eriksfältsgatan och Konventum.
Jag saknar mina ungdomshjältar och känner tillfredsställelse med att jag medan de levde lät dem förstå hur mycket jag uppskattar dem.
