Det som uppfyller mig för tillfället är Flytten. Efter arton år på Kirseberg har det blivit tio år i Rörsjöstaden. Nu tänker jag dra vidare västerut mot Sundet till. Jag är på jakt efter en bostad nånstans mittemellan Malmö Stadion och Ribersborg.
Till skillnad från för tio år sedan tänker jag genomföra den här flytten i makligt tempo. Jag vill inte missa en av de stora positiva sakerna vid den här typen av omgruppering: glädjen att inventera förråden, gallra ut och slänga. Det blev det inte tid till förra gången.
Några exempel. En av mina språkliga läromästare, Christina Claesson, tipsade mig om att man kunde få gamla plomberade parkeringsmätare från gatukontorets förråd. Jag hämtade en, för det kunde kanske dyka upp ett tillfälle där den kunde komma till användning. Det gjorde det inte. Att placera den på toaletten skulle bara kännas fjantigt. Den var faktiskt med på en omslagsbild på Schacknytt nr 4-5/1990 och då fanns det förmodligen nåt slags grumlig symbolik. Nu ska den kastas. När Studioteatern släppte Café Barbro på Skolgatan så köpte jag neonskyltarna. De har inte heller kommit till användning. Nu ska de kastas. En teatergrupp i London la ner och sålde ut klädesplagg som använts i olika uppsättningar. De prånglades ut på Camden Market för många år sedan. Jag kunde absolut inte låta bli att köpa en gigantisk färgglad kappa som en Jesusgestalt hade burit på scenen. Enda gången jag burit den i ett officiellt sammanhang var i samband med en kabaré på Studioteatern. En bild från detta uppträdande publicerades i Schacknytt nr 6/1990 med bildtexten ”LG lämnar scenen”. Den kappan finns det inte längre plats för. Och så vidare. Här kastas för att få luft och ljus.
Självfallet dyker det också upp minnessaker som jag absolut tänker behålla. Som detta medlemskort:
Om jag har förstått det hela rätt så är jag hedersmedlem (Honoráriu) i en spansk schackklubb, Club Escacs Calella L’Amistat. Förhistorien är att jag en gång på 70-talet kände för att ta första bästa restresa söderut. Jag hamnade i Calella, fem mil norr om Barcelona. Tanken var att komma bort från schackpjäserna en vecka, koppla av med annat. Det blev inte riktigt som det var tänkt.
När jag gick omkring på stan upptäckte jag en schackaffisch i skyltfönstret till en butik som bland annat sålde schackbord. Jag kunde inte låta bli att gå in och fråga vad affischtexten handlade om, och fick svaret att den lokala schackklubben skulle arrangera en större blixtturnering. Jag kunde förstås inte hålla mig därifrån. Vid den tiden var jag en bra blixtspelare – när jag besegrade Boris Gulko i en blixtturnering i Lund 1976, så valde Simon Krenzisky att publicera partiet i sin spalt i Sydsvenska Dagbladet – och det slutade med att jag vann Calella-turneringen. Det blev en silverpokal och ett medlemskort. Det känns som en ära att vara hedersmedlem i schackklubben, men frågan är väl om dagens medlemmar har den blekaste aning om vem jag är och varför jag har förärats den upphöjelsen.
