Barnbarnet Hedda och jag inväntar bättre tider.
Bilden är från tiden innan någon uppmanades till
social distansering. Foto: Moa
Som jag tidigare har redogjort för – senast i mitt inlägg den 19 mars – är jag oändligt trött på hur schack.se har snyltat på denna blogg.
Jag har inget stämpelur men uppskattningsvis har jag ägnat omkring femtio timmar i veckan åt det dagliga arbetet med att uppdatera bloggen. Jag har alltså inte dragit in en enda krona på detta ideella arbete under de drygt tolv år som bloggen har funnits. Säkert kan var och en ana hur det känns att utsättas för det snyltande som schack.se har ägnat sig åt. Om de ansvariga där varit seriösa hade de självfallet länkat hit i stället för att uppträda under parollen: Hellre sno än länka!
Under årens lopp har jag fått en mängd uppmuntrande mejl och många, unga som gamla, har kommit fram och tackat för bloggen vid olika schackevenemang. Det har värmt, det har varit min starkaste drivkraft under alla år. Jag är mycket tacksam för det stödet. Men när de ansvariga för schack.se uppträder som de gjort understödda av Sveriges SF:s kommunikations- och säljkommitté så sänker det naturligtvis lusten att fortsätta med bloggen. Det borde vara deras uppgift att i stället uppmuntra initiativ av det här slaget, att se det som en tillgång för svenskt schack. Nu stänger jag den här bloggen tills vidare med förhoppningen att de förbundsansvariga tänker om och kommer fram till parollen: Hellre länka än sno!
Detta är funderingar som jag har haft på senare år och gett uttryck för här på bloggen, men självfallet påverkar också pandemin och dess följder i hög grad mitt beslut.
Den oumbärliga högerspalten kommer att uppdateras – jag kommer aldrig att sluta följa händelserna i schackvärlden – och arkivet längst ner i högerspalten är öppet dygnet runt för schackhistoriska utflykter.