”Vid sidan av toppborden, lite längre ner i salen, utkämpas många hårda duster som ofta inte gäller så mycket mer än ära och rankingpoäng. Här och var sitter stormästare med butter uppsyn, som kan berätta om bortsatta pjäser, glömda klockor och schacklig orättvisa utan bortre gräns. Där finns förhoppningsfulla juniorer och begåvade men ojämna amatörer, som alla kan slå vem som helst på en bra dag, men som inte gjorde det just igår. Dessa befinner sig ofta i sitt sinne egentligen bara tillfälligt ute i salen, innan de återtar sin självklara plats på podiet, men i verkligheten är det få som får ta det lilla klivet upp mot Riddarfjärden. Det inser de ringrostiga storspelarna av äldre modell, och de som alltid varit hyggliga spelare och som egentligen inte gör anspråk på mer. Alla kämpar de dock frenetiskt. Här ges ingen nåd, och efterfrågas inte heller, för man kämpar om äran. Publiken passerar förbi och kastar en blick då och då, men åtskilligt av den djupare dramatiken utspelar sig i det tysta. Visst hör någon förlorarens skri, men fragmentvis, interfolierat med larmet från hundra andra bataljer.”I morgon återger jag mitt favoritavsnitt i Furhoffs artikel.
I går kväll la jag tidskriftsarbetet åt sidan och drog i väg till Limhamn. Det var blixt hemma hos Fredrik Ekelund. Blixt i goda vänners lag är den enda form av schack som jag utöver sedan en längre tid tillbaka. Här träffade jag för första gången Alexei Zakharov, en fysiker verksam i Lund – och schackspelare. Om man heter Alexei och är född och uppväxt i Ryssland så förväntar jag mig att man kan åtminstone fyra av de fem Encyklopedierna utantill. Riktigt så var det kanske inte, men visst kunde Alexei mycket teori och visst var han en blixthaj, ett par klasser bättre än oss andra i den disciplinen.
Kvällens två höjdpunkter för min del: Göran Adamssons hembakade äppelkaka, mums, och följande partislut. Det handlar om Zakharov-Grahn med svart vid draget.
När jag spelar blixt med taktikerna Fredrik och Göran, så försöker jag i regel tråka ihjäl dem med avveckling och slutspel. Ett sätt att punktera det roliga. Det är ingenting jag är stolt över och det är något som jag allt oftare har övervägt att lämna bakom mig. Jag förstod att det inte skulle vara lönt att fegspela mot Alexei, så mot honom samlade jag faktiskt mod och offrade ett par bönder i angreppets intresse. Och belönades.
1…axb5 2.Lxf7+ Kh8 3.Lxe8
På 3.a3 följer 3…Sxc2! 4.Dxc2 Lxb2+! 5.Kb1 (5.Kxb2 Dxa3+ med matt) 5…Lc3 följt av slag på a3 med avgörande angrepp.
3…Sxa2+ 4.Kb1 Sc3+! 5.Kc1
På 5.bxc3 följer 5…Lxc3 och matt på a1.
5…De3+ 6.uppg.
På 6.Td2 följer 6…Ta1 matt.
När jag kom hem suktade jag efter en klapp på axeln från Fritz, det känslolösa och förnumstiga analysprogrammet som förmodligen kan de fem Encyklopedierna utantill. Efter att han hade grunnat på saken i några bråkdelar av en sekund kom domen. Det fanns ett bättre drag i diagramställningen: 1…Sxa2+!, och den verkliga finessen avslöjas fem drag längre fram: 2.Dxa2 axb5 3.Lxf7+ Kh8 4.Db3 Ta1+ 5.Kd2 Df2+ 6.Kd3 Dxg2!! med poängen 7.Txa1 Dxf3+ 8.Kd2 Lh6+ 9.Ke1 Txe4+ med matt.
Å andra sidan kan Fritz inte uppskatta en god äppelkaka.
