En schackmissbrukares bekännelse
Likt alla andra missbrukare så längtar schacknörden efter den där extra kicken, som får livet att se lite bättre ut. Det där draget, som gör att man får flyta upp ur tillvarons jämmerdal och får se ljuset, känna upphetsningen och nå tillfredställelsen.
För att uppnå kicken tvingas schacknörden ibland genomlida förnedrande förlustpartier. Som när jag i tredje ronden av årets Malmö Open förlorade mot mycket begåvade Mladen Gajic. Att som vit tvingas ge upp efter tretton drag, utan att ha begripit något förrän den svarta springare bara stod där på d3 och log överseende. Schack som verkar vara en sådan trevlig hobby. Om jag skulle försöka lära mig att spela det någon gång.
Förnekande som missbrukaren ofta är: Hur gick det till? Är det verkligen jag som har lyckats sno ihop mina pjäser i en sådan röra?
Men så händer det. Tillfället att få njutning kommer snabbt och måste fångas i flykten. Efter att som vit ha misshandlat även den ryska spelöppningen, men sedan stretat emot så kommer tillfället. Min unge motståndare Jonas Källén har tappat tråden och tappar nu också sin fördel. Obetänksamt drar han 31...Te4-a4 (31...Te4-e2 är ju helt okej). Oförtjänt får jag chansen. Ställningen är nu vunnen för vit. Men man kan vinna på olika sätt.
Lycka. Värme. Ett rosenrött skimmer över ett snöigt och halkigt Malmö. Så är det: jag kan förlora hundra partier bara jag åtminstone vart tionde år får chansen att spela 32.Lb4!.
Per Ahlström
Ole Christian Moen var också med och har skrivit om turneringen på Oslo Schakselskaps hemsida.
