Øystein Brekke: Sjakkmesteren Svein Johannessen (Norsk Sjakkforlag, 2009)Svein Johannessen fick sitt genombrott när han vann Nordiska mästerskapet i Örebro 1959 före bland andra Gideon Ståhlberg. Det var något som förmedlades på norsk radio, som följde turneringen dag för dag i sina nyhetssändningar. Segern där är startpunkten i Øystein Brekkes fylliga biografi ”Sjakkmesteren Svein Johannessen”. Det känns som ett naturligt brott på kronologin.
Förutom Brekkes text finns avsnitt skrivna av Willy Olsen och Atle Grønn om klubblivet i Oslo Schakselskap samt av Mats Persson om ”Sveins pasjon for hjelpematter”.
I resultatredovisningen har Brekke gått grundligt till väga. Jag tvivlar på att han har missat något av värde på den avdelningen. Tvärtom kan jag tycka att det är något för mycket av den varan. I en biografi över Svein Johannessen skulle man kunna undvara resultat från exempelvis blixtturneringar där huvudpersonen inte ens är med, eller uppgift om vilka som kom närmast Bent Larsen i danskens strålande turneringssegrar 1967 (SJ var inte bland dem). Då svävar det i väg en bit från ämnet.
Det framgår att SJ inte kunde försörja sig på schackspelandet och att han fick hanka sig fram på olika sätt. Bland försörjningskällorna nämns spel på hästar, poker, tidningsbud, ett slags revisorsassistent samt schackspalter i Morgenposten och Aftenposten. När vi kommer fram till året 1992 finns uppgiften att han fick sparken från Malermesternes Andelslag efter att ha jobbat där i 28 år. Plötsligt kommer en rimlig förklaring till hur han fick ihop det som familjeförsörjare med två barn.
När jag lägger ifrån mig boken, tycker jag mig bättre känna SJ, inte så mycket beroende på all resultatredovisning och partier som de kortare personteckningarna. När Atle Grønn skriver ”Svein elsket det daglige livet i selskapet, men kunne ikke fordra selskapslivet” så säger det mer om SJ än ett stort mått av resultatredovisning.
Varför lämnade SJ Oslo Schakselskap 1967? Willy Olsen anger bristen på ekonomisk stöttning som huvudorsak. Längre fram i boken anges ”politisk mobbing” som skäl. Där hade det varit intressant att få Johannessens egen förklaring. Johannessens parhäst Arne Zwaig citeras i det här sammanhanget. Dessa båda tog initiativet till Sjakklubben Fischer och startade tillsammans tidskriften ”Patt – norsk sjakkorgan” 1973. Det hade suttitt bra med ett avsnitt författat av Zwaig, numera bosatt i Uddevalla.
Det handlar mycket om Oslo Schakselskap och SJ:s liv där. När han återvände till OSS 1985 efter arton års ”ökenvandring”, så slöts cirkeln. Den förlorade sonen var återbördad.
Brekke har bland annat återanvänt partikommentarer från SJ:s schackspalter i Morgenposten och Aftenposten. Kanske fanns det någon av alla dessa spalter som kunde ha publicerats i dess helhet? När det gäller äldre tiders partikommentarer så har Brekke ibland gått in och korrigerat/kompletterat med hjälp av moderna analysprogram. Jag menar att det är ett korrekt förfarande. Alternativet är att citera de analyser som är hyfsat korrekta och helt enkelt stryka de som inte håller måttet.
Brekke har funnit partier som aldrig har varit publicerade förut, och för första gången får vi en turneringstabell från Bardas minnesturnering 1971 (1. Ulf Andersson). En schackhistoriker gläds åt sådana räddningar. Det ligger över huvud taget ett imponerande forskningsarbete bakom denna bok.
På sina ställen spekuleras det i hur bra SJ kunde ha blivit med bättre uppbackning. Nu var han under en tid en av de främsta i Norden efter treklövern Bent Larsen, Fridrik Olafsson och Gideon Ståhlberg. Svein Johannessen blev aldrig stormästare men förtjänar en biografi som en av de största i norskt schack.
Uppdatering. Som Øystein Brekke påpekar finns uppgiften att Svein Johannessen började en heltidsanställning på Malermesternes Andelslag på sidan 142. Formuleringen att det nämns ”plötsligt” är följaktligen utan grund. Jag beklagar den felaktiga angivelsen.
