Den stora schackfesten - del 4

I sin fjärde rapport från Wijk aan Zee berättar Johan Sigeman bland annat om gårdagens blixtdueller och morgonens joggingtur.

Jag kom inte i säng RIKTIGT så tidigt som jag hade planerat igår. Vid gårdagskvällens middag med turneringsledningen pratade vi om allt möjligt och omöjligt. Omöjligt var det till exempel att acceptera Topalovs krav på startarvode i år, så han fick stanna hemma. Vad toppspelarna i A-gruppen får i startarvode får stanna mellan oss och Tata Steel, men jag kan avslöja att det är lite mer än vad Johan Berntsen och Limhamns SK betalar spelarna i Sigemanturneringen. I år har man låtit skapa ett helt nytt färgkoncept i spellokalen och på alla trycksaker, ny logga etc. Bara den kostnaden hade räckt för att arrangera två Malmöturneringar …

Efter middagen hamnade vi på ett annat ställe där de som tur var hade bräde och klocka. Jag spelade blixt med TD Jeroen van der Berg under det att presschefen IM Tom Bottema som åskådare/kommentator föreslog att vi som insats skulle satsa våra turneringars respektive budgetar. Okej för mig! Jag vann med 4-0 men eftersom jag av Bottema och van der Berg blev diskad för så kallad omvänd dopning (”You are cheating, you drink almost no beer!”) så blev det tyvärr inga pengar för vår del. Både Anil och jag försökte sedan slå Bottema, men trots var sin vinstställning blev det 3-0 till Holland denna gång.

Är precis hemkommen från den tidigare nämnda joggingturen med Henrik Carlsen. Han har åkt 620 km skidor i vinter. DET kallar jag fusk! Vi sprang en kvart längs den breda stranden i kraftig motvind åt ena hållet och sen vände vi tillbaka igen. Jag gillar verkligen medvind. Skönt att få sträcka på benen.

Idag börjar första ronden! UNDERBART! Nu väntar två veckors schackfest. Jag avundas Anil som får vara här under hela tävlingen. Han ingår ju som alla vet numera i det fasta domarteamet och har flutit in perfekt i gänget här i Wijk.

Varför är då schack så populärt här i Holland? Jag tror att det till stor del beror på en viss Machgielis (Max) Euwe, som 1935 blev den femte världsmästaren genom att i en match i Holland besegrade den legendariske Alexander Aljechin (15,5 – 14,5). Matchen flyttade mellan olika orter i Holland och var man än drog fram blev det schackfeber. Även om Euwe förlorade sin titel med bred marginal till samme Aljechin 1937 så hade Max Euwe skaffat sig en plats i alla holländares hjärtan för evigt. Euwe var en ren amatör (hans arbete var matematiklärare), vilket hade varit helt otänkbart i dagens schackvärld. Han blev senare FIDE-president och fortsatte resten av sitt liv att vara en stor ambassadör för schack över stora delar av världen. Euwe var av allt att döma en mycket anspråkslös och sympatisk person, utrustad med en osedvanlig arbetsdisciplin. Utan Euwe hade vi inte haft Tata Steel Chess – så enkelt är det nog. Hatten av för honom!

På återhörande senare under dagen.

Johan Sigeman