Jag ser att min artikel om schack och doping i
Skakbladet nr 3/2009 har startat en diskussion på
DSU:s debattforum. Skakbladet finns i
pdf på samma hemsida så där kan var och en läsa min artikel på danska. För dem som har problem med det språket publicerar jag här min svenska originalversion:
Det finns inte någon substans som på ett avgörande sätt ökar spelstyrkan hos en schackspelare. Ändå envisas Fide med att göra dopingkontroller.
Det började för omkring tio år sedan. Fide flirtade med IOC för att få vara med i stora OS, och för att komma in i finrummet krävdes att man gjorde dessa ur schacklig synpunkt meningslösa kontroller. Juan Antonio Samaranch gläntade på dörren, varefter Jacques Rogge slängde igen den när han tog över 2001. Tankesporterna hör enligt den nye IOC-bossen inte hemma på ett sommar- eller vinter-OS. Men Fide ville inte fullt ut acceptera att schackspelarna hade fått nobben utan fortsatte med urinproven. Och Wada övervakar det hela. Meningslöst och mycket kostsamt.
Flera stormästare har vägrat att ställa upp på provtagning, de är inte beredda att lätta på blåsan för de olympiska gudarna. Inte för att de fruktar att de har använt någon otillåten substans, utan därför att de tycker att detta inte har med schack att göra. Följden är att exempelvis Robert Hübner, Artur Jussupow och Jan Timman vägrar att ställa upp i Fide-evenemang. Från och med i år har man infört provtagning även i tyska Bundesliga och det har fått Hübner att avsluta sin schackkarriär.
Wadas lista över förbjudna substanser är mycket lång. Lite varstans kan man finna uppgiften att om någon dricker mer än fyra koppar kaffe under ett parti så riskerar han eller hon att åka dit för doping. Det gäller inte längre. Nu kan en schackspelare dricka flera termosar kaffe under ett parti utan att åka dit. Koffein finns numera på Wadas observationslista. De substanser som finns med på den listan betraktas inte som förbjudna preparat.
Det har talats om att schackspelare skulle kunna använda betablockerare för att få ner pulsen och minska blodtrycket, men det ger oönskade biverkningar. Helmut Pfleger, läkare och stormästare, har berättat att han experimenterade med just betablockerare under ett parti mot Boris Spasskij i en turnering i München 1979. Resultatet var nedslående. Pfleger kände sig alltför avstressad av sin egen medicinering, han har beskrivit sitt spel i det här partiet som ”väldigt sorglöst”.
Boris Spasskij
Helmut PflegerCaro-Kann (B 15)
1.e4 c6 2.d4 d5 3.Sc3 dxe4 4.Sxe4 Sd7 5.Lc4 Sgf6 6.Sxf6+ exf6 7.Se2 Sb6 8.Lb3 Ld6 9.c4 Lc7 10.Lf4 0-0 11.Lxc7 Dxc7 12.c5 Sd7 13.0-0 b6 14.cxb6 axb6 15.Te1 Lb7 16.Sg3 Tfe8
17.Lxf7+ Kxf7 18.Dh5+ g6 19.Dxh7+ Kf8 20.h4 uppg.Pfleger fortsatte ändå försöksverksamheten. Två år senare lät han en grupp elitspelare pröva betablockerare och andra substanser som då ännu inte var förbjudna i schacksammanhang. (Det var först 2001 som Fide införde dopingförbudet.) Än en gång kunde Pfleger konstatera att de prövade substanserna inte hade någon sammantaget positiv inverkan på spelarnas prestationer.
Den enda dopingavstängning jag känner till inträffade i Österrike där det nationella schackförbundet är anslutet till Österreichische Bundes-Sportorganisation, motsvarigheten till Danmarks Idræts-Forbund. Det är ett smått löjeväckande exempel.
En kylig söndag i mars 2007 väntade Monika Galambfalvy besök av någon som skulle reparera hennes värmeelement. Dottern hade drabbats av influensa och det var irriterande att det var så kallt i lägenheten.
Så ringde det på dörren. Och det var inte vaktmästaren. Det var en man och en kvinna som ville ha 75 milliliter urin. De kom från österrikiska anti-dopingkommittén.
Monika Galambfalvy hade ett ratingtal på knappt 1700, alltså en högst ordinär klubbspelare. Det fanns mer än tusen schackspelare i Österrike som var ratingstarkare än hon.
Dottern pockade på uppmärksamhet och mamman hade inte lust att släppa in paret från anti-dopingkommittén i väntan på att hon skulle kunna klämma fram önskad mängd urin. De fick dra sig tillbaka med oförrättat ärende.
Galambfalvy fick sitt straff. Hon portades från alla schacktävlingar under två år för vägran att genomgå en provtagning. Hon förbjöds också att tävla i andra sporter. Fallet väckte inte något större internationellt uppseende – det var ju inte en stormästare som hade fällts.
Frågan om schack och doping ställdes däremot på sin spets vid schack-OS i Dresden i fjol. Efter sista ronden blev världstrean Vasilij Ivantjuk kallad till provtagning. Det var direkt efter han hade förlorat partiet mot amerikanen Gata Kamsky i den för medaljerna avgörande matchen mellan Ukraina och USA.
Inför den matchen låg Ukraina på andra plats på samma matchpoäng som Armenien. De flesta trodde att Ukraina skulle vinna matchen och guldmedaljerna. Oavgjort skulle ge silvermedaljer och en förlust med 1-3 skulle ändå ge Ukraina bronsmedaljer.
Sådana var förutsättningarna. Nu förlorade Ukraina mycket överraskande med 0,5-3,5. När Ivantjuk hade förlorat sitt parti rusade han ut från spelområdet. Strax utanför började han sparka på en betongpelare och slå nävarna i en kafédisk. Han var förbannad på sig själv.
I detta läge kom en funktionär fram och uppmanade honom att lämna ett urinprov. Den förtvivlade stormästaren lyssnade inte på det örat, han försvann från spellokalen. Juridiskt sett hade Ivantjuk smitit från provtagning och därmed riskerade han två års avstängning.
Den hårda linjens företrädare förklarade att regler är regler och till för att följas. Andra tog sig för huvudet. Fide var tvunget att fatta ett beslut inom tre månader. Skulle man fälla den stormästare som mer än någon annan förbehållslöst älskar schackspelet, eller skulle man på något krokigt sätt lyckas slingra sig ur den pinsamma situationen?
Efter ett par månader kom det väntade beslutet: Ivantjuk friades. Fide menade att allt inte hade gått formellt rätt till när han ombads att lämna ett urinprov. Han borde ha kontaktats redan vid schackbordet direkt efter partiet, och det framhölls vidare att Ivantjuk hade tilltalats på engelska och det var ju inte hans förstaspråk. Den senare ursäkten är underbar. Om Ivantjuk hade tilltalats på ukrainska, sitt modersmål, så kunde Fide förmodligen ha fört fram att man inte använt rätt dialekt. Förklaringen är löjeväckande, men i den uppkomna situationen var schackvärlden säkert beredd att acceptera vilken ursäkt som helst för att inte köra bort ”Big Chucky” från schackturneringarna. Ivantjuk fick beskedet under turneringen i Wijk aan Zee.
Det vettigaste verkar nu vara att sluta drömma om att IOC ska omfamna schackspelarna, och diskutera provtagning först när det finns anledning till det, det vill säga när någon kommit på ett konstlat sätt att förbättra spelstyrkan. Och då talar jag inte om elektroniska hjälpmedel …
Schack fanns med som uppvisningssport vid sommar-OS i Sydney 2000. Viswanathan Anand och Alexei Shirov spelade två snabbschackpartier – och inte ens schackvärlden var särskilt intresserad. Fides förhoppning att få med schack på OS-programmet i Aten 2004 visade sig fullständigt orealistisk.
Varför fjäskar Fide för IOC? Vid schack-OS i Dresden deltog 146 nationer i öppen klass, 111 i damklassen. Hur många idrottsgrenar arrangerar världsmästerskap som engagerar så många nationer?
Av alla idrottsförbund är det bara fotbollens Fifa som har fler medlemsnationer än Fide. Om schackspelet kom med i stora OS skulle det sannolikt få en undanskymd roll bland lerduveskyttar och backhoppare. Är det verkligen något att sträva efter?
Vasilij Ivantjuk friades och fick beskedet under turneringen i Wijk aan Zee, varifrån bilden är hämtad. Foto: Lars Grahn.
