Min syn på schackspelare i gemen har varit ganska naiv. Jag levde i tron att det inte fanns schackspelare som fuskade. Det är ju mot reglerna. Nu har det på senare år dykt upp fall där det har varit tal om mobilfusk, det har blivit en hårdare verklighet i schackvärlden.
Min granne Stellan Brynell tror att det i varje större öppen turnering finns en eller annan som fuskar. Och det kan ju räcka med en enda mobilkonsultation på toaletten för att påverka utgången av ett parti. Peter Leko fanns med som kommentator under Zürich Chess Challenge och förklarade att om någon av deltagarna i denna superturnering hade tillåtits konsultera ett av de analysprogram som numera ryms i en smartphone en enda gång under varje parti, så hade den spelaren haft ett rankingtal 100–150 elopoäng högre än det han nu hade. Skrämmande perspektiv.
I en turnering i Danmark ertappades en spelare med mobilfusk. Arrangören fick en misstanke och listade ut hur det skulle avslöjas. Bevisen för fusk i det här fallet är övertygande och det kan finnas anledning att återvända till detta när domen har fallit.
I många turneringar är det numera förbjudet att ha mobilen påslagen. Det är egentligen en halvmessyr, för arrangören har ju inte någon koll på vad som händer bakom toadörren. Det enda raka är att förbjuda mobiler i spellokalen. Det fanns en tid när folk klarade sig utan mobiler, det vill säga under större delen av mänsklighetens historia. Jag förstår inte detta behov av att vara uppkopplad och anträffbar dygnet runt. Om det är ett mobilförbud som krävs för rent spel så inför det.
I Yasser Seirawans bok Chess Duels – My games with the World Champions uppmärksammades jag på ett problem som jag inte reflekterat över förut.
Closing thoughts about the Malta Olympiad: My first of ten Olympiads events convinced me that team events can produce some very uneven individual results which should not count for norms. Players can have an excessive number of white games. They can choose which opponents to play or avoid and even combine outcomes of their game with others (if the team captains negotiates a 2–2 match draw, for example). Norms are supposed to be earned from an individual's result, but team play is very different. (…) These all pervert the notion of an individual norm.Tanken slår mig, det är alltså möjligt att ta en inteckning i en internationell titel med uteslutande vita partier. Reglerna tillåter detta, men här kan man verkligen tala om en oetisk regelvrängning. Stellan har varit coach i flera olympiader och har försäkrat mig att så skulle det aldrig gå till i ett svenskt lag. Det är ju en lagtävling och då finns det inte något utrymme för egoistiska excesser som går ut över de andra lagmedlemmarna.
Jag känner inte till någon spelare som har ordnat en inteckning med idel vita partier – vem vill stå med den skammen? – men eftersom Yasser berör problemet så förmodar jag att jag än en gång får lägga min naivitet i dessa frågor åt sidan. Lösningen får då vara att färgfördelningen måste finnas med på något sätt i normkraven.
