Pawn Sacrifice är spelfilmen om Bobby Fischer – med förbehåll. När texten rullar fram i början av filmen ser vi att den är ”baserad på en sann historia”. Filmmakarna har alltså förbehållit sig rätten att rucka på det som hände i levande livet. Vi erfarna schackspelare med kunskap om schackhistorien får gång på gång under filmens lopp påminna oss om att den är ”baserad på ...”. På något vis känns det som ett handikapp att inte kunna följa dramat utan att reagera med förundran när det ”inte stämmer”.
Några exempel kan vara på sin plats. Det var i första matchpartiet som Fischer spelade Lxh2.
Boris Spasskij – Bobby Fischer
Svart drar
Efter 29...Lxh2 30.g3 fick Fischer problem, men det är möjligt att han ändå kunde ha räddat en halv poäng. Bent Larsen menade i ”Spasskij–Fischer 72” (förlag: Dansk Skak Union, 1973) att Fischer kunde ha klarat remi vid flera tillfällen i slutspelet, medan Ludek Pachman menade att det var lätt remi. Partiet gick till avbrott efter fyrtio drag och det spelades ytterligare sexton drag efter avbrottet innan Fischer gav upp.
I Pawn Sacrifice får partiet ett helt annat slut. Efter 29...Lxh2 30.g3 blir Fischer förtvivlad och ger genast upp. Det var ett av dessa tillfällen under filmen som jag önskade att jag inte hade något schackligt bagage. Men, baserad på ...
Om sjätte matchpartiet skriver Larsen: ”Ett bra parti men mot överraskande svagt motstånd.” Vishy Anand har framfört något liknande om det partiet. I filmen betecknas det som ett av schackhistoriens bästa partier. Här kan man verkligen tala om överord.
När Spasskij hade gett upp det partiet applåderade publiken i Laugardalshöll. En kort stund applåderade även Spasskij. En vacker gest. Det var så det gick till. I Pawn Sacrifice har man velat förstärka den dramatiska effekten och kastat om ordningen. Först reser sig Spasskij och börjar applådera, sedan följer publiken efter och först efter det sträcker Spasskij fram näven och ger upp. Men, baserad på ...
När Fischer gjorde sina utspel i Reykjavik var avsikten nog inte att störa Spasskij, men det blev naturligtvis följden. Under sjuttonde partiet kom Spasskijs sekundant Jefim Geller med en motstöt, möjligen på order från Moskva. Geller hävdade att det var något skumt med Spasskijs stol eller belysningen och krävde en undersökning. Arrangörerna tog det på allvar men fann ingenting förutom två döda flugor mellan två lysrör. Det skämtades friskt om ryssarnas utspel. Hela historien var ganska absurd, och den hanterades självfallet bakom kulisserna.
I Pawn Sacrifice har man skruvat denna historia några varv. Spasskij sitter på sin stol under ett parti och plötsligt får han för sig att det är något skumt med stolen. Han ställer sig upp medan han är vid draget, han tittar misstänksamt på snurrfåtöljen varpå han vänder på den och börjar knästående undersöka mekaniken. Scenen var skrattretande i all sin orimlighet. Där hade Spasskij tydligen smittats av Fischers paranoia och drivit den till nästan komiska höjder. Men, som sagt, baserad på ...
Nu handlar Pawn Sacrifice egentligen inte så mycket om Fischers schackkarriär. Det finns exempelvis inte något om hans stora internationella genombrott i Stockholm 1962, där han vann interzonturneringen i stor stil. Pawn Sacrifice är framför allt en biopic om det paranoida geniet, ett psykologiskt drama.
En amerikansk recensent menade att filmens titel Pawn Sacrifice, bondeoffer, kunde anspela på Fischers öde: mannen som offrade förståndet för att nå sitt mål. Man kan också se Fischer som en bonde i kalla krigets skugga, någon som kunde hyllas och offras i ett politiskt spel.
Vid VM-matchen i Merano 1981 mellan Anatolij Karpov och Viktor Kortchnoi fick jag en pratstund med mycket schackintresserade Milos Forman. Vi hade en gemensam vän, Lubos Kavalek, som var medarbetare i min tidskrift Schacknytt. Forman berättade att han hade två filmidéer som han skulle presentera för sina producenter. Han ville göra en spelfilm om antingen Fischer eller Mozart. Det blev alltså den andra varianten. Vi lär aldrig få veta vad det hade blivit om Forman hade gjort filmen om Bobby Fischer. Med Kavaleks hjälp hade det förmodligen inte blivit något överdrivet effektsökeri i spellokalerna.
Och ändå, det är sällan vi får se en spelfilm om en schackmästare, så om du har möjlighet: gå och se den. Det är ett råd baserat på ett stort schackintresse.
