Ibland när jag intresserar mig för något vill jag gå till botten med det. Det kan till exempel vara en kandidatmatch i Malmö 1968 eller en VM-kvalmatch i fotboll 1973. För att få veta mer om matchen på Gzira Stadium träffade jag Staffan Tapper häromdan. Han var landslagets libero på den där grusplanen och har starka minnesbilder från det maltesiska äventyret. Mer om det en annan gång.
Första gången jag såg Staffan spela fotboll var på gamla idrottsplatsen i Malmö. Vi gick båda på inbyggda real på Kronborgsskolan. Han spelade med i skollaget – och där platsade tyvärr inte jag. Inte ens på bänken. Min plats där som i de flesta schackturneringar var på åskådarplats.
Jag fick två böcker av Staffan: ”Kaptenerna som tog Malmö ut i Europa” (Markus Rosenberg och Staffan Tapper) och ”Stolt och stark”, boken om Eric Persson med Staffan och Micke Sjöblom som författare. Jag ser att Staffan växte upp i en tvåa med kök och balkong på Roskildevägen. För egen del växte jag upp i en tvåa med kök och balkong på Hillerödsvägen i ett kvarter strategiskt placerat mitt emellan Malmö Stadion och Ribergsborg (badstrand och många grusplaner till korpfotbollen). Gatorna i vårt område har namn från danska städer, och längst av dem är Köpenhamnsvägen. Månne skolan fick sitt namn efter Kronborgs slott, Hamlets tillhåll.
Jag funderar lite kring min uppväxt: vi var sex personer i en tvåa, men jag har inget minne av att jag någon gång under den tiden upplevde att vi var trångbodda. Det var ju bara så det var. Det där med ”eget rum” var en lyx som inte ens fanns i min tankevärld. I kvarteret arbetade de flesta av familjeförsörjarna på Kockums, abonnerade på tidningen Arbetet och röstade på socialdemokraterna.
Och då har vi hamnat hos Eric Persson, beundrad av oss i barndomens kvarter. Vi var stolta när vi såg honom i första ledet i 1 maj-tåget sidan om Olof Palme. I förordet till boken om mannen som byggde Malmö FF gör Staffan inte någon hemlighet av att han delar Eric Perssons politiska övertygelse. Jag läser boken med stort intresse.
