Jag är sugen på att spela schack igen och när det gäller detta njutningsmedel har jag som vanligt en del bestämda önskemål. Det ska helst vara en internationell atmosfär, en allmänt inspirerande miljö och Stauntonpjäser på massiva bräden. Det ska vara ovan jord och gärna under kristallkronor. Senast jag spelade schack – NM i Växjö – kunde jag pricka av de flesta av mina preferenser.
Nu vill jag söderut. Där finns Malta Open i november. Det var premiär för denna turnering 2011. Då var jag med och det var grannen Stellan som tog hem förstapriset och den otympliga vinnarpokalen. Efter att ha varit med i Malta Open fem år i följd – om jag minns rätt – så tvingades jag stå över i fjol. Även den här gången väljer jag bort turneringen.
Fördelen med Malta Open är att det är lätt att komma dit med direktflyg Köpenhamn–Valetta. Det är okej hotell till billigt pris och klimatet är himmelskt jämfört med Malmörusket i november. Strandpromenaden i Sliema eller Bugibba i t-shirt, shorts och sandaler lockar.
Det negativa är tråkiga spellokaler med plastpjäser på rullbräden. När jag var med senast (2015) fanns det en luftkonditioneringsapparat som den buttre turneringsdomaren dr Krause manövrerade med fjärrkontroll. Jag var oförberedd när han klickade i gång apparaten första gången. Styrkan i luftströmmen ovanför mitt bord fick partiprotokollet att lyfta och flyga iväg likt en papperssvala. Jag lärde mig snabbt att jag skulle förankra protokollet genom att lägga pennan ovanpå. Luftströmmen var lyckligtvis inte så stark att den påverkade de lättviktiga plastböndernas placering på det något böljande brädet. Apparaten slogs på och av med jämna mellanrum. Å ena sidan var det skönt med lite svalkande luft i den varma lokalen, å andra sidan var det rätt störande. Det var lätt att tappa koncentrationen när jag såg dr Krause nalka sig mitt bord med fjärrkontrollen i högsta hugg.
När jag läser mitt bloggreferat från Malta Open 2011 så ser jag att hissen inte fungerade på Topaz Hotel – och att personalen i receptionen skyllde på regeringen. Nu har hotellet renoverats och i år är turneringen tillbaka på Topaz. Och minsann, Stellan ska återvända dit. Det finns nu 23 svenskar i startlistan. Han blir sannolikt den ende representanten från vår bostadsrättsförening.
Vid just den tidpunkten i november finns det något som lockar mig mer: då arrangeras sista turneringen i Fides GP-serie i Palma de Mallorca med bland andra Maxime Vachier-Lagrave, Levon Aronian, Hikaru Nakamura, Anish Giri och Ding Liren bland deltagarna. Parallellt med det evenemanget arrangeras en öppen turnering, sju ronder. Det blir en rond om dagen med start på humant klockslag. Jag är en av få svenskar i min generation som aldrig varit på Mallorca, men nu känner jag verkligen för att åka dit, dels för att spela schack men också för att kolla på de stora grabbarna.
Före sekelskiftet åkte jag inte sällan till VM-matcher, olympiader, superturneringar. Det skulle vara trevligt att återuppta den verksamheten. Det kunde vara skoj att bjuda på ögonvittnesskildringar från GP-turneringen och komplettera med gny efter mina förluster i sidoturneringen.
I en av mina krönikor i Sydsvenskan skrev jag för övrigt något om åldrandets inverkan på spelstyrkan:
De flesta av oss tycker väl att vi har blivit klokare med åren men på ålderns höst har det blivit svårare att få till det på schackbrädet. Vi kan ta ut kandidatdragen men när vi försöker beräkna varianterna är det ofta som att köra in i tjock dimma. Räkneförmågan är inte vad den har varit. Många synapser i skallen har stämplat ut och gått hem.Apropå bilden ovan: jag funderar också på att återvända till franska Rivieran. Nu handlar det om en öppen turnering i Menton i oktober. Arrangörerna påstår att turneringen genomförs i en av Frankrikes finaste spellokaler. Sådant faller jag lätt för. Med möjligen två turneringar på två månader finns väl faran för en överdos av detta mitt njutningsmedel, men jag är kanske beredd att ta den risken. Det gäller i allt detta att hålla fast vid den eviga sanningen: livet är inte bara schack.
* * * * *
En stark drivkraft när det gäller att hålla i gång bloggen är de uppmuntrande mejl jag får från bloggbesökare. Som detta nyanlända:
Kære Lars
Jeg læser din blog næsten hver dag. Altid med stor fornøjelse. En skøn blanding af skak og menneskelige betragtninger. Du skaber helt sikkert glæde hos mange. Der i blandt i min verden. Derfor vil jeg bare gerne sige: TAK.
Med venlig hilsenJag är också tacksam för att jag har avlösare från Kamraterna i Göteborg som ibland går in och bidrar med inlägg. Bröderna Svenn och Jesper tog vid när Ingemar drog sig tillbaka. Och apropå det: jag kan tyvärr inte ställa upp i Ingemars Minne den här gången, men jag hoppas att många andra passar på att ge sig hän åt sju ronder snabbschack på lördag i den minnesturneringen.
Michael Tandrup
