Miguel Cuellar (1916-1985)
JOHAN SIGEMAN:
En spelare i interzonturneringen i Stockholm 1962 som direkt från start tog chansen att sätta sig i respekt var den colombianske IM Miguel Cuellar. Han slog i tur och ordning Geller och Kortjnoj i de två första ronderna. I sista ronden spelade han en snabb remi mot Petrosian och fick därmed fina 2,5 av 4 mot de fyra främsta i tävlingen. I sluttabellen hamnade han dock nästan sist.
Vem var då denne Cuellar? Född 1916 och död 1985. Vid tillfället var han alltså 46 år. Han blev colombiansk mästare inte mindre än nio gånger. Cuellar representerade Colombia vid sex olympiader, inte sällan med gott resultat. I Harry Golombeks ”Encyclopedia of Chess” (1977) kan man läsa att det colombianska schackförbundet bildades 1946 och att man under ett antal år fick vissa statliga bidrag för att kunna resa till OS och andra Fide-tävlingar men att man 1966 bildade ”Instituto de Deportes” och att man genom detta fick ökade möjligheter att delta i internationella evenemang och arrangera tävlingar i Colombia. Till exempel anordnade man dam-OS i Medellin 1974. Här deltog för övrigt Sverige med ett lag bestående av Solveig Haraldsson, Jolanta Dahlin och Ingrid Kemenyova-Svensson. Efter en hedersam insats slutade man på femte plats i B-finalen. Om detta kan man läsa mer om i TfS 9/1974. Jag minns att Solveig Haraldsson (SS Allians, Skänninge) var med som ledare på det läger i Morgongåva, troligen 1975, som jag nämnde inledningsvis i del 1, och att vi juniorer var lite imponerade över att få träffa en OS-deltagare (även om jag också vill minnas att Solveig inte var så värst pigg på chock, eller bughouse som det väl kallas nuförtiden. Men det må vara henne förlåtet. Solveig hade för övrigt en märklig och imponerande karriär om vilken man kan läsa i TfS 1/1995. Hon började tydligen spela på allvar först i 35-årsåldern och trots att hon var sexbarnsmamma och lantbrukarhustru med lite tid för annat lyckades hon väl i många tävlingar. Hon blev 1979 dessutom den första kvinnan i centralstyrelsen. Om detta visste jag förstås lite eller inget 1975). Jag ber här läsaren ha överseende med denna lilla utvikning som möjligen kan försvaras med att det finns en cirkel som sluts mellan köpet av turneringsboken hos Alex Hildebrand, vari man kan läsa om Cuellars fina start, Solveigs resa till OS i hans hemland Colombia och hennes deltagande i lägret i Morgongåva hemma hos Alexander.
För att avsluta spåret om Cuellar vill jag hänvisa till den trevliga och lättsamma boken ”Hooked on Chess” där Bill Hook skriver att Cuellar tillbringade en månad i New York 1950 (eller 1951) och då hängde på den legendariska klubben med det stolta namnet ”The New York Academy of Chess and Checkers” på 42nd Street (den gick dock mestadels under namnet ”The Flea House”!). Hook, som för övrigt hade finska (!) föräldrar, skriver i boken att Cuellar hade en egen schackklubb i Bogotá. Beskrivningen av spelkvällarna på The Flea House är för övrigt helt makalösa och Hooks bok rekommenderas.
Cuellar var fortsatt internationellt aktiv och kom att delta i interzonturneringarna i Sousse 1967 och i Leningrad 1973.
Amerikanen Pal Benko spelade i överrock och halsduk den första ronden, detsamma gjorde argentinaren Schweber, trots att det uppmättes en innetemperatur om 25 grader enligt TfS. Pal Benkö har ett avsnitt om Stockholm 1962 i sin bok ”My Life, Games and Compositions”. Han berättar att han och Bobby tillbringade oräkneliga timmar tillsammans på hotellet under tävlingen. Benkö skriver att Bobbys vilja att vinna alla partier var enorm. Till exempel partiet mot Yanofsky där Bobby slarvade bort en fördel men fortsatte i 112 drag innan vinsten bärgades. Benkös motivation att samarbeta med Bobby blev dock sämre efter följande incident. En dag hade de båda avbrutna partier. Bobby hade problem i sitt parti mot Gligoric och tillsammans analyserade de hela natten innan de fann en smal väg till remi. Därefter ville sedan Benkö å sin sida ha lite hjälp i sitt avbrott mot Stein. Bobby kastade bara ett öga på ställningen och sade ”- You've got no problems. Let's get some sleep” …
Det var sex platser till kandidatturneringen som stod på spel i tävlingen. Men eftersom högst tre spelare från en och samma nation (läs Sovjet) kunde kvalificera sig till Curacao, var det i praktiken tre icke-sovjeter som kämpade om de tre platser som återstod. Bobby tog otroliga +13 i tävlingen (utan förlust). Geller och Petrosian delade andraplatsen och säkrade därigenom sina platser i Curacao. Kortjnoj och Filip delade fjärdeplatsen.
Stein, Benkö och Gligoric fick spela ett kort särspel efter turneringen för att avgöra vem som skulle få den sista platsen i Curacao. Det blev Benkö som drog det längsta strået. Stein hade ingen chans att direktkvalificera sig oavsett resultat, eftersom bara tre sovjetiska deltagare kunde gå vidare. Hans möjlighet var att någon av Petrosian, Geller och Kortjnoj skulle tvingas lämna återbud till kandidatturneringen. Så skedde som bekant inte.
Så avslutades den fjärde och senaste (och av allt att döma sista) interzonturneringen i Sverige. Det är inte utan att man avundas de som fick chansen att vara med om denna schackfest på hemmaplan.
* * * * *
TOMAS BLOM:
I första delen av sitt inlägg om interzonturneringen i Stockholm 1962 skriver Johan Sigeman: "De flesta ronderna spelades i Kungshallen, det så kallade Tempohuset på Kungsgatan 44 vid Hötorget (bilden) om jag förstått rätt."
Det har han inte. På den tiden var Kungshallen det missvisande namnet på en halvmörk och ruffig utställningslokal på dekis en trappa ner på Kungsgatan 18. Ett lugubert ställe utan fönster, lågt i tak, ett slags långsmal förvuxen källare.
Jag vet, jag var själv där ett par tre gånger och såg Fischer & Co. spela. Vi var väl ett trettiotal åskådare – någon reklam för evenemanget hade inte förekommit, utanför nedgången på Kungsgatan fanns det bara en handskriven skylt som upplyste om vad som försiggick i underjorden. En sak är säker: varken förr eller senare har en interzonturnering – eller någon stor schackturnering över huvud taget – spelats i en så primitiv lokal.
Det dröjde inte länge förrän Kungshallen lade ner verksamheten för gott. Men det vilade en förbannelse över platsen. Senare försökte man rusta upp eländet och öppnade en nattklubb, som i alla fall kunde göra reklam för sig. De nöjde sig inte med att ha go-go-flickor. Bättre upp: i annonser och på affischer proklamerade de stolt att klubben hade "Fart Girls".
