För en del år sedan spelade Lisa en älva i Gryningsteaterns uppsättning av ”En midsommarnattsdröm”. Jag njöt. Hellre en vän älva än en slagfärdig pugilist. Hellre ett klassiskt dubbelt löparoffer på h7 och g7 än en aldrig så snabb höger-vänster.
Lisa vet min inställning till det hela. Den har jag bland annat redogjort för i min veckokrönika i Sydsvenskan den 29 maj 2006:
”Jag har inte slussat in mina döttrar i någon schackklubb och har bestraffats för denna försumlighet. Den äldsta av dem är nu aktiv i en av Malmös boxningsklubbar. Tag lärdom.I vardagslag studerar Lisa på kockskola i Köpenhamn. Det är en verksamhet som jag däremot livligt uppmuntrar. Och jag är aldrig sen att testa hennes framsteg på det området. Det gjorde jag senast i går. Mums. Själv ville Lisa inte provsmaka sitt mästerverk. Det var något med matchvikt och olämplig kost. Tror aldrig att jag har hört en schackspelare nämna dessa båda faktorer inför ett parti.
Än så länge rör det sig tack och lov bara om träning och sparring. Hon tycker uppenbarligen att det är roligare att puckla på en sandsäck än att djupanalysera avbytesvarianten i Damgambit. Märkligt.
Om ni någon gång i framtiden zappar in Eurosport och ser min kära dotter på väg upp i en boxningsring, så kommer ni upptäcka att hon släpar omkring på något otympligt som klamrat sig fast i hennes badrock. Det är jag. Det verkliga styrkeprovet blir att ta sig upp i ringen.
Det är svårt, men jag söker tröst i något som den amerikanske komikern Emo Philips har sagt: ’Jag fick stryk av en dator i schack, men vann lätt mot den i kickboxning.’ ”
