LARS FALK:
Moskva har fler lyxbilar än någon annan modern storstad. Trängseln är enorm, men som svensk letar man förgäves efter Volvo. Ryska affärsmän vill ha mer glansfulla och prestigefyllda bilmärken, men annat var det för fyrtio år sedan.
Medan Fischer krossade Taimanov, Larsen och Petrosjan på sin väg mot VM laddade Spasskij upp med en liten turnering i Göteborg 1971. Han fick kritik för sitt beslut, i synnerhet som han bara blev trea efter Ulf Andersson och Vlastimil Hort, men frågan är varför han kommit dit. Som förberedelse för mötet med Fischer kan turneringen närmast jämföras med Aljechins deltagande i Örebro 1935 inför matchen mot Euwe.
Förmodligen hade Spasskij annat i sinnet. Sovjetiska idrottsmän förväntades vid den här tiden leverera sina prispengar och övriga inkomster till staten. De fick ersättning i form av kuponger, som kunde användas i vissa valutabutiker, inte lika fina som de berjozkor som var reserverade för utlänningar, men förmånliga ändå.
Den här gången överraskade Spasskij myndigheterna med att resa hem till Moskva i en Volvo. Han var förmodligen ensam om att köra en Volvo 164 på Moskvas breda och på den tiden framkomliga gator, men frågan är hur han fick bilen. Var det ett honorar som Spasskij fick för att ställa upp i Göteborg eller sparade han ihop till den på annat sätt?
Dessa funderingar väcktes av ett inlägg på nätet av den ryske idrottspsykologen Valerij Krylov, ”Boris Spasskijs bästa förberedelse”. Krylov hyllar Spasskij som den förste sovjetiska idrottsman som vägrade lämna ifrån sig sina prispengar VM-matchen 1972. Krylov berättar hur tjänstemännen tidigare brukat hantera sådana fall. Den store gymnasten Michail Voronin kallades efter olympiaden i Mexiko 1968 upp på Goskomsport tillsammans med sin fru Zinaida. Där fick de veta att det var ”passande” att lämna ifrån sig halva den summa som utlovats till alla som tog medalj. Michail Voronin hade tagit sju medaljer, varav två guld, och hans fru vann fyra, men de måste genast pruta på sina krav.
Det var bara alltför vanligt att sovjetiska tränare lade beslag på idrottsmännens traktamenten som ersättning för att de över huvud taget fick följa med utomlands. Framstående idrottsmän lärde sig förstås att tumma på systemet, men det gällde att välja rätt tillfälle. Mark Taimanov har själv berättat att efter den katastrofala förlusten med 6-0 mot Fischer 1970 var han naiv nog att ta med sig sitt dollartraktamente genom tullen. Myndigheterna var inte villiga att se mellan fingrarna den här gången och Taimanov drabbades av ett reseförbud som varade flera år.
Som världsmästare stod Spasskij givetvis över sådana restriktioner. Schackförbundet fick vackert finna sig i att han kom till Moskva i en vit Volvo men utan pengar. Krylov skriver att Spasskij fattade beslutet att behålla prispengarna från VM-matchen innan han for till Reykjavik 1972. Han kallar det Spasskijs bästa förberedelse, men är förmodligen okunnig om att världsmästaren redan prövat systemet tidigare.
Spasskij råkade i onåd efter förlusten mot Fischer, men det innebar inte att han förlorade sina privilegier. Nomenklaturan såg redan då till att förmånerna gällde även dem som inte längre kunde bidra till systemets framgång. Det var ett första tecken på den nedgång som drabbade Sovjetunionen under 1970-talet och satte så djupa spår i ekonomin. Ett år efter VM-matchen mot Fischer besökte jag Spasskij i hans nya lägenhet i ett område reserverat för framstående personer i Moskva. Sovjetiska myndigheter hade svårt att anpassa sig till de snabba förändringarna ute i världen och gjorde många missbedömningar. Bland annat drog man i gång en kampanj för Angela Davis som Spasskij förväntades skriva på. Han vägrade med den korrekta motiveringen att han inte visste något om amerikansk rättskipning. Angela Davies betackade sig snart för allt stöd från Sovjetunionen och Spasskij anmärkte giftigt: ”Jag visste hela tiden vad hon gick för!”
