Tigran Petrosian vann Armenienmästerskapet i Jerevan, liksom i fjol. Det spelar ingen roll hur många gånger han vinner detta ett av världens starkaste nationella mästerskap, han kommer ändå att stå i skuggan av den Tigran Petrosian som var världsmästare 1963-1969. Googla på namnet och du förstår vad jag menar.
På jakt efter något skojigt från mästerskapet fastnade jag för följande partiställning:
Avetik Grigorian – Robert Aghasarian
Svart drar
Det finns olika angreppsplaner för vit men de tar tid att genomföra och svart har goda motspelschanser. Omdömet ”ömsesidiga chanser” ligger nog rätt nära sanningen. Men här tyckte sig Aghasarian ha upptäckt en briljant fortsättning. Det förändrade allt.
17...Sf4? 18.exf4 exf4
Här faller 19.Sd4 på 19...Le5 (19...c5 20.Kf1 cxd4 21.Lf3 är inte lika vasst). Men det finns en lösning som Aghasarian uppenbarligen hade förbisett.
19.0-0-0!
Ooops. 19...Dxe2 20.Tge1 och svart kan hälsa hem.
19...Dc5+ 20.Kd2 uppg.
Svart har inte tillräcklig kompensation för pjäsen.
Sluttabell.
* * * * *
I morgon återupptas spelet i Wijk aan Zee samtidigt som Gibraltar Masters med bland andra Ulf Andersson, Pia Cramling och Ralf Åkesson inleds. Det finns ingen ro och vila för en bloggare.
* * * * *
Med hjälp av Nalimovs slutspelsbas (fast länk under Andra schacklänkar i d.o.h.) vet vi numera den absoluta sanningen om ställningar där det finns max sex pjäser på brädet. Det visar sig inte oväntat att det finns många studier från den pre-schackdatoriserade tiden som inte håller måttet. André Nilsson gav sig ut på en liten upptäcktsfärd.
En kväll satt jag och bläddrade lite i mina kära gamla Schacknytt och fann en artikel om studiekomponisten Anders Gillberg, signerad Axel Ornstein, i nr 7-8/1989. Gillberg bor i min hemstad Västerås och så sent som förra året sprang jag faktiskt på honom mellan vändorna på pizzabuffén vid det lokala lunchhaket Indianen. Gillberg gillar (gillade?) miniatyrer, det vill säga uppgifter med högst sju pjäser. Jag beslöt att låta silikonhjärnan syna hans alster i sömmarna.
Andrapris i TfS årstävling 1985
Remi
1.Sd4 Sd5+ 2.Kg5 Ke5
Tyvärr sprang Gillberg på pumpen redan i första försöket, för när artikelförfattaren snabbt avfärdar svarts alternativ i andra draget med att ”På 2...Sc3+ har vit motschacken på f5.” svarar min silikonhjärna i form av Shredder att ”Då spelar jag 3...Ke5 och vinner i 51 drag.” Varianterna som följer är som från en annan planet och omöjliga för oss människor att överblicka.
Lite nedslagen kollade jag vidare på nästa ställning och den funkade minsann fint! Däremot vägrade silikonhjärnan envist att tala om sanningen om den här ställningen:
Remi
Det tog mig några förvirrade ögonblick att inse att svarts kung står i schack, och att det var därför Shredder strejkade. Ersätter vi vits löpare på g5 med den korrekta bonden fungerar allt som det var tänkt. ”Det visste jag väl!” säger min datorkompis överlägset. ”Visst” tänker jag ”men du kommer aldrig lära dig att uppskatta skönhet”. Eller?
André Nilsson
