Jag har hamnat i schweizerhissen: vit och vinster mot lägre rankade spelare, svart och förluster mot högre rankade. Nu gäller det att kliva av hissen på rätt sätt. Jag har åtminstone lyckats spela upp fördelaktiga ställningar i mina två svartpartier.
Hans Groffen – Lars Grahn
Svart drar
Här är c6-c5 något av ett nyckeldrag. Det aktiverar löparen på b7 och gör livet surt för löparen på a3. Visst funderade jag på att förstöra hans bondestruktur med 18...Lxc3!? följt av Tab8 och c6-c5, men så fattade jag en olycklig kärlek till svartfältaren och fick för mig att den förtjänade en bättre sorti. Ett gott råd: Bli aldrig förälskad i en pjäs – det korrumperar objektiviteten! Sådant går väl an i verkliga livet människor emellan, men inte på ett schackbräde.
Så började jag intressera mig för f2-bonden. Efter 18...Txd3!? 19.Txd3 Sxf2 20.Td7 Sxh1 21.Lxh1 Tb8 har svart inte någon anledning att klaga, men jag var inställd på 18...Ld4. In med svartfältaren i rampljuset. Det tilltalade mig att han inte kunde flytta f-bonden på grund av 19...Se3 följt av avslag på g2 och sedan det eftersträvansvärda c6-c5. Lysande utsikter. Han skulle alltså bli tvungen att gardera f2-bonden för tid och evighet varpå jag skulle ha fria händer att grunna på en lämplig fortsättning. Längre än så gick inte mina tankar.
Möjligheten 18...Lxc3!? var som bortblåst. Det är ju inte så att jag likt en stormästare värderar olika kandidatdrag innan jag bestämmer mig. Ack nej, det är snarare en form av okalibrerad slumpgenerator som tar över.
18...Ld4 19.The1
Ooops, kan han bara överge f-bonden? Just det, sjunde raden. Äsch, jag ska nog fixa problemen på sjunde raden. Jag kan ju gardera löparen på b7. Ska jag slå bonden med springaren eller löparen? Efter 19...Sxf2 20.Sxf2 Lxf2 21.Te7 Txd1+ 22.Sxd1 var det ju oturligt att springaren hotar löparen på f2, och jag var inte inställd på äventyrligheter i stil med 22...Lxg3!? 23.Txb7. Bättre då 19...Lxf2 20.Sxf2 Sxf2 21.Txd8+ Txd8 22.Tf1 Sg4 23.Txf5 Se3 24.Tf2 Sxg2 25.Txg2 c5 och min löpare på b7 är mycket bättre än hans på a3. Det fick duga ...
19...Lxf2? 20.Sxf2 Sxf2 21.Txd8+ Txd8 22.Te7
Jaha, det draget hade jag avfärdat i mina analyser. Där hade jag alltså koncentrerat mig på 22.Tf1. Det började sakteliga gå upp för mig att jag hade tappat kontrollen och var riktigt illa ut. Än en gång. Jag satt och förbannade mig själv.
22...La8?!
Jag ville ha tornet aktivt med ett latent matthot på d1. Drömmar. Det passiva 22...Tb8 hade faktiskt gett bättre räddningschanser.
23.Txa7 h6?
Nån vimsig tanke om att jag ville göra springaren på f7 mobil utan att riskera La3-e7xg5. 23...Sg4 med idén Se3 är enda chansen. Mitt spel präglades nu av förtvivlan.
24.b3 g4 25.Le7 Te8 26.Sa4 Tb8 27.Sxb6 uppg.
I tredje ronden var det ett tungviktsmöte på förstabordet. Andrerankade tyske stormästaren Henrik Teske mötte Povilas Lasinskas, han som spelade Stauntongambit mot mig. De satt vid ett bord där bordsskivan vippade. När den väldige Lasinkas la armarna i kors och pressade dem mot bordsskivan med all sin vikt, så satte Teske händerna mot sin bordskant och försökte grymtande att få bordsskivan i vågrätt läge. Det blev en ömsesidig styrkedemonstration, och när Lasinkas hostning resulterade i att hans saliv spreds över brädet exploderade Teske och tillkallade domaren Krause. En uppjagad Teske förklarade situationen medan han torkade brädet rent med servetter. Björn Ahlander satt vid bordet bredvid och tyckte det var så pinsamt att han gick därifrån. Det slutade med att Lasinkas fick en varning. Något sådant kommer aldrig, aldrig, aldrig att hända i VM-matchen i Madras.
