PETER KORNING:
Att komma tillbaka till en plats man en gång trivdes i kan vara speciellt. Tiden står inte still och det märks, på gott och ont. En av våra favoritrestauranger har bytt både ägare och meny. Den är säkert bra, men som återvändare vill man att allt ska vara som förr. I stället tvingas man lämna sina upptrampade spår och kanske lära sig något nytt.
Efter en lång resa var vi nog mer mottagliga än vanligt, så vi lät oss bli inkastade på en oprövad restaurang. Det är svampsäsong i norra Italien, med mycket Porcini – stensopp – och tryffel på menyerna. Vi lockades in av det, och av den bryskt jovialiske ägaren. Vi lät honom också bestämma såväl förrätt, huvudrätt, som vin.
Vi åt en långsam, sagolikt god middag, medan ägaren då och då gick ut och luftade sig och kom tillbaka och konverserade, varje gång i ett moln av cannabisrök. När vi tyckte att vi var klara, sa han med väldigt bestämd röst att vi måste äta av hans speciella efterrätt. Det var bara att lyda.
Acqui Terme är en stad med anor från romartiden. Här finns varma källor som tagits om hand i form av spaanläggningar, där man kan praktisera samma rutiner som de gamla romarna: först löga sig i en tempererad pool, sedan vila, följt av ångbastu, isdopp, vila, bastu, kall dusch och vila igen. Efter en sådan runda är man redo för strid!
Vi har spelat lite schack också, efter en oändligt lång invigning på fyra språk och nationalsånger i två varianter. Än så länge har vi inte samma rutiner som i USA, där jag spelat några turneringar. Alla har inletts med solosång, a cappella, av deras nationalsång.
Nu ser vi fram emot en turnering i lugnt tempo; en rond per dag och en ledig dag i mitten. Risken att möta underrankade och överpresterande tioåringar är dessutom obefintlig.
