PETER KORNING:
Dimman har lättat något, i flera avseenden. Regnet har upphört och migränen har släppt. Nu känns det som det ska igen. Hur någon, någonsin, ska kunna vinna över mig i schack, verkar obegripligt. Nåja, lite markkontakt finns ännu kvar. Men jag måste säga att jag blev lite skakad av meddelandet från en av mina döttrar. Hon drömde i natt att jag var en utomjordisk myra, som hon fick lov att skjuta. Och i min drömbok sökte jag, men där stod ingenting.
Vi samlades några svenskar i går för att äta middag. Eftersom menyn uteslutande innehöll rätter med varelser som haft ett ansikte, gick jag till krogen bredvid, för att sedan ansluta till kaffet. Där diskuterade vi viktiga frågor som tiotusenkronorsfrågan från sextiotalet, vem som skrivit As Time Goes By, och sortering av kaffebönor. En av herrarna i sällskapet hävdade nämligen bestämt att vi som dricker bryggkaffe får hålla till godo med de sämsta bönorna, eftersom de bästa går till sådana som han, som köpt en svindyr espressomaskin.
Jag träffade förresten en av brasilianarna på min lilla avstickare. Jag minns honom väl från turneringen för två år sedan, då han beställde in alla rätter på menyn på stans dyraste krog. Han åt dem alla, ivrigt påhejad av sina kamrater. Han stod fortfarande på benen och såg frisk ut.
Det är ledig dag i dag. De mest kulturella deltagarna har åkt iväg på bussresa, andra går på stadsvandring och en del är ute på tågresa. Själv laddar jag inför kvällens fotbollsmatch genom att sträcktitta på säsong tre av Narcos.
Vi är drygt halvvägs igenom turneringen. Nu återstår fem partier, det vill säga en normal veckoslutsturnering i USA.
Schackscenen i Casablanca
