Anton Fridh (1919–1996) var mannen som förvandlade brädet till en nöjespark. Jag kunde komma trött till spellokalen och utan nämnvärd spellust, men när han öppnade porten och bjöd in till sitt tivoli med halsbrytande attraktioner gick det inte att tacka nej. Det var alltid roligt att spela schack med Anton. Under åren 1971–1985 möttes vi över brädet tio gånger och bara ett av partierna slutade i remi. I de övriga dusterna vann jag med 5–4.
Antons nöjeslystnad vid brädet yttrade sig inte sällan i att han hellre offrade en pjäs än bytte av den. Jag kunde ibland taktiskt utnyttja hans ovilja att avveckla.
År 1977 ställde jag upp i Malmö AS klubbmästerskap utom tävlan (då var jag medlem i SK Tidsnöd). Jag inkasserade förstapriset – vilket inte framgår av Stellan Perssons MAS-historik – och kom att påverka striden om KM-titeln genom att besegra Anton i sista ronden.
Lars Grahn – Anton Fridh
Vit drar
Det var vid veteranturneringen i Täby 2013 som Börje Jansson klev fram till mig och undrade och jag inte brukade spela fyrbondevarianten i Kungsindiskt. Det har jag berättat om här. Då hade Börje just studerat min nästan livlösa ställning en bit bort.
Diagramställningen hade sitt ursprung i just fyrbondevarianten och här var det dags att strypa löparen på f5: 15.e6 Sf6 16.Sg5 fxe6 17.g4 och vit vann.
Därigenom hamnade Anton en halva efter Bo Plato, som med det blev klubbmästare. Då spelade det ingen roll att Anton hade vunnit deras inbördes möte med ett praktfullt slutdrag:
Bo Plato – Anton Fridh
Vit drar
Bo kunde ha tagit ut remischackar men han tyckte sig se en vinstidé som gick ut på att med hjälp av schackar manövrera sin dam till f2.
1.Df5+ Kg8 2.Dg5+ Kf8 3.Dc5+ Ke8 4.Df2
Målet uppnått och ...
4...Dxf1+!! 5.uppg.
Det är ju matt i två: 5.Dxf1 f2+ 6.Dg2 f1T matt.
Tidigare det året hade Anton besegrat mig i Malmömästerskapet vilket i praktiken innebar att jag missade MM-titeln. Då hade jag skänkt bort en halva till Thomas Ernst:
Thomas Ernst – Lars Grahn
Svart drar
Det vimlar av vinstvarianter men jag hade en dålig drag. Det slutade med att jag delade förstaplatsen med Ernst och sedan förlorade jag särspelet mot honom. Det sved. Vid den tiden brukade de flesta av stadens bästa spelare ställa upp i MM till skillnad från hur det har varit de senaste decennierna.
När Anton och jag möttes i Malmömästerskapet två år senare var han på väg att kvadda mig. Det partiet är ett belysande exempel på Antons ibland obetvingliga lust att offra material:
Anton Fridh – Lars Grahn
Vit drar
Han kunde ha säkrat vinsten med enkla medel, men Anton ville kröna verket med ett pjäsoffer.
35.Lxf5?
Anton hade nog siktat in sig på något i stil med 35...gxf5 36.Dxf5+ Dg6 37.Txh5+ Kg7 38.Dxg6+ Sxg6 39.Lh6+ och vit vinner.
35...Ld4+
Det missade Anton i hastigheten. Vi var båda i tidsnöd, det vill säga i ett läge där vit med kvalitet över kunde ha gjort säkra drag fram till tidskontrollen vid 40:e draget. Bäst var 35.Lc3.
36.Le3 Txf5 37.De4 Lxe3+ 38.Txe3 Txf1+ 39.Kxf1 Sd6 40.De7 Shf7 41.Te6 Sf5 42.Df6 Dxf6 43.Txf6 S5d6 44.Te6
Min kläpp föll och vi fick rekonstruera de drag som inte protokollförts. Det visade sig alltså att vi hade gjort tre drag mer än erforderligt. Då spelades med avbrott och jag förseglade 44...h4! vilket förhindrar h2-h4 och ger svarts kung chansen att slinka ut i friheten.
På den tiden skrev man brev till sina vänner. Efter partiet plockade jag fram fyra A4-ark och tre karbonpapper och knattrade på. Jag berättade för den inre kretsen om partiet: ”Jag hade lagt ner ungefär 30 timmar på avbrottsställningen och kommit fram till att tornet bör stanna på e6, varpå jag fick försöka göra framsteg på damflygeln. Någon helt klar vinstfortsättning hittade jag inte. Anton hade förmodligen inte ägnat 30 minuter åt avbrottsställningen ...”
Partiet återupptogs och han manövrerade in tornet på damflygeln utan framgång. Jag lyckades så småningom få upp en vinstställning:
Min kommentar för snart 21 år sen: ”I svår tidsnöd – cirka 10 sekunder kvar av betänketiden – råkade jag ut för en otrevlig hallucination: 80...Sd3 81.Txb4 Sxb4+ 82.Kxa3 osv. Men 81...Kxb4 vinner förstås ... Med lätt darrning på handen beslöt jag mej för att ge honom a-bonden.”
81.Kxa3 b2?
Med datorns hjälp kan jag nu notera att 81...Sd3 är ett vinstdrag.
82.Tc4+!!
Det kom säkert som en överraskning.
82...Kxc4 83.Kxb2 Se4 84.g4 Sg5
Min dåtida kommentar: ”Enligt böckerna kan man vinna ett sådant slutspel om g-bonden kan stoppas på g3. Det var jag lyckligt ovetande om under partiet. Det var nästan midnatt och Anton kunde ha krävt nytt avbrott, men det är liksom inte hans stil.”
85.Kc2 Se3+ 86.Kd2 Kd4 87.Ke2 Sc4
88.Ke1?
Vi har hamnat i Nalimovs slutspelsbas som anger att detta drag och 88.Kf1 förlorar, medan 88.Kd1 och 88.Kf2 håller remi. Det är överkurs för en mänsklig hjärna. Mina avslutande drag fram till mattsättningen är de bästa enligt Nalimov.
88...Kd3! 89.Kd1 Sb2+ 90.Kc1 Kc3 91.Kb1 Sd3 92.Ka2 Kb4 93.Kb1 Kb3 94.Ka1 Se4 95.g5 Sc3 96.g6 Sb4 97.g7
97...Sc2 matt
”Anton tittade trött upp och undrade stillsamt om det var matt. Jag kollade en gång till och konstaterade att så var fallet. Sedan satt vi och analyserade i ett par timmar.”
Vägen till MM-titeln 1979 låg öppen när jag än en gång spelade upp en vinstställning mot Thomas Ernst. Men den sjabblade jag bort till förlust, och Ernst kunde åter vinna Malmömästerskapet. Under dessa år framstod Ernst som min specielle glädjedödare.
Anton blev aldrig Sverigemästare. Han delade förstaplatsen med Zandor Nilsson 1957 och efter att ha vunnit första särspelspartiet förlorade Anton det andra och det tredje. Jag har inte sett alla hans partier från det mästerskapet, men jag kan tänka mig att han offrade en pjäs för mycket i något av dem.
När jag spelade mitt första SM – det var i en juniorgrupp i Karlskrona 1963 – kom Anton åter på andra plats i SM-gruppen. Jag fick hans autograf i Sparres excercishus. Den gången var det Kristian Sköld som tog hem SM-titeln. Antons sista framträdande i SM-gruppen var i Malmö 1986. Tio år senare lämnade han Malmö och schackvärlden för gott. Då hade han mutat in en plats i mitt hjärtas schackkammare. Han stod för spelglädjen.
