PETER KORNING:
För länge sedan, på 1970-talet, hade jag förmånen att tillbringa två terminer på ett universitet i Columbia, Missouri, USA. Som stipendiat förväntades jag förmodligen att lägga stor möda vid studier, men det blev lite si och så med den saken, måste jag erkänna. Däremot gick en hel del tid och energi åt till att spela blixt på studentfiket i lag med spelare som efterhand blev mycket goda vänner.
Nåväl, efter ett knappt år kallade Sverige med allvar i form av militärtjänst, studier och arbete.
Vid pass fyrtio år senare sa det pling i datorn och ett meddelande med minnen från forntiden låg och väntade: ”Are you the Peter that I met in Columbia forty years ago?” Jo, minsann, det var Al Lawrence, en av blixtspelarna, som frågade. Jag tackade min lyckliga stjärna att jag anslutit mig till tidstjuven Facebook trots allt.
Sedan dess har Al och jag umgåtts ett par gånger om året, antingen i hans hus utanför New York, eller någonstans i Europa, när Al och hans fru Mary är på besök.
Al har varit högsta hönset i USA:s schackförbund under en rad år och är flitig skribent i Chess Life. Han har gett ut ett antal böcker om schack, oftast i samarbete med starka spelare som Lev Alburt. Tack vare sin bakgrund känner Al många inom schackvärlden, både i USA och lite varstans i världen. Vi fick se ett exempel på det häromkvällen, när Al och Mary bjudit in några vänner till sitt hem.
Sal Matera var en stark IM som fick lägga sina stormästarplaner på hyllan av familjeskäl. På den tiden, på 70-talet, var det i princip omöjligt att erövra GM-inteckningar i USA, så spelare med ambitioner åkte till Europa. Sal var på väg, men hans mor blev sjuk och livet tog en annan vändning. Efter en del mjölkande från mig och Al, berättade Sal några schackminnen.
Som liten knatte på sju åtta år visade Salvatore viss talang för schack, så hans far försökte hitta en lämplig plats för honom att utvecklas. Efter en del letande fick han numret till en viss Jack Collins och han åkte dit tillsammans med sin son. Jack spelade ett parti med Sal och meddelade efter partiet att, visst, han var villig att undervisa honom. ”OK. Hur mycket kostar det?” frågade Sals far. ”Äh, det kostar inget”, svarade Jack. Därefter följde en längre bakvänd budgivning. Sals far var invandrad italienare av stolt arbetarklassbakgrund och vägrade ta emot allmosor av det slaget. Det slutade med att Sals undervisning kostade tre dollar per lektion.
Lektionerna inföll på lördagar och varade i cirka tre timmar. Vid lektionens slut bjöds Sal och hans far in på middag och en del av Jack Collins andra elever tittade förbi och anslöt:
Det råd Jack gav Sal och som utvecklat honom mest som spelare, var att gå igenom hundra partier av varje världsmästare. Det tog Sal som en stående hemläxa, som han också genomförde. Inget annat han gjort i schackväg har varit så lärorikt som det, enligt Sal. Bra att veta, eller hur? Så det är bara att sätta igång!
I fotot här ovan bär Fischer kostym. Därför kunde Sal säkert säga att det var efter ett visst datum. Fischer ändrade klädstil över natt. Plötsligt bar han inget annat än kostym, efter att tidigare gått i mer informella kläder, som på översta bilden.
Att promenera med Fischer var krävande. Sal fick småspringa för att hålla jämna steg med honom. Fischer ville inte bli igenkänd och stoppad av beundrare, så han hade alltid bråttom i offentliga rum. Detta var långt före matchen i Reykjavik, men Fischer var redan så känd på New Yorks gator.
Sal spelade otaliga blixtpartier mot Fischer och lyckade klara remi vid ett tillfälle. Då blev Fischer så revanschlysten att han fullkomligt demolerade Sal resten av den blixtseansen.
