Min vän Ingemar är död. Vi har under årens lopp regelbundet stämt av livets vindlande färder och jag har förstått att han var mycket illa däran. Läkarna förklarade för ett par månader sedan att hans tid var utmätt, hjärtproblemen förvärrades.
Vid något tillfälle frågade jag Ingemar om jag kunde skriva innan vi kom i kontakt med varann i början på 1970-talet. Han försäkrade att det kunde jag, men i mitt skrivande finns en tid före och efter Ingemars entré i mitt liv. Han väckte mitt intresse för det skrivna ordet på allvar och var min stora inspirationskälla. När min läromästare kom till Malmö vid den tiden var det alltid upptåg, äventyr, fest.
Första gången jag fick ett brev från Ingemar – det var ett artikelbidrag till Schacknytt – skrev han under pseudonymen Simpson Cahoot. Det visade sig också vara namnet på en travhäst på Åby. Sedan blev det en lång rad artiklar under namnet Sixten Johansson. Han ville inte bli förväxlad med boxaren från samma stad, det vill säga Göteborg. Ett tag var han Sixten Ingemar Johansson innan han tog bort Sixten. När jag på senare år behövde hjälp med bloggen var det i regel han som ryckte in.
Ingemar blev min rådgivare i livets alla frågor, det var den enda människa som jag anförtrodde allt. Det känns som om en familjemedlem har gått bort. Sorgen.
På det som skulle bli hans dödsbädd fick Ingemar frågan om det fanns något som hängde över honom. Svaret: ”Korrekturläsningen av Lasses bokmanus.” Det är okej, Ingemar, det är okej.
