Mejlen har strömmat in och jag är uppriktigt rörd över av alla vänliga ord. Prisutdelningsceremonin på Hotel Niko gjorde mig gråtfärdig. När Ryssland, Kroatien och Slovakien hämtade pokaler och medaljer applåderades det artigt. De har ju hämtat sånt många gånger förut. När jag klev fram och hämtade priset som poängbäste förstabordsspelare blev det mer liv i lokalen. Det blev kvällens jubel – vi var många nordbor på plats – och jag urskiljde Ferlintolkaren Sven Nordenströms busvisslingar. Något sådant lär jag aldrig få uppleva igen. I själva verket skulle jag också ha haft ett andra pris, det för bäste spelare 65+, men det är ju kutym att man inte kan få två priser. Nu blev det min nyvunne vän Jan Rooze som fick det senare priset med en halv poäng mindre. Jag känner bara glädje över att det var han som fick det.
En del har undrat hur det gick till och med ett dygns perspektiv till den stora framgången har jag en mycket utförlig analys.
Fas 1. Rond 1-2. Mitt spel i första rondens parti mot Jan Rooze hade en absolut avgörande betydelse för min turnering. Om man får tro Chessmetrics, där det finns historisk rankning, var jag som bäst i september 1980 med elotalet 2328. Då hade jag bland annat två allsvenska guld i Lunds ASK bakom mig. Mina kära döttrar föddes 1984 och 1987 och i samband med deras uppväxt avstod jag från att spela schack i ungefär tio år. Det ångrar jag inte ett ögonblick.
Vid återkomsten hade datorerna demonterat och kasserat de skarpa öppningsvarianter som jag hade ägnat mig åt utan rädsla och tveksamheter. Börje Jansson vid senaste veteranturneringen i Täby när han hade betraktat mina mesöppningar: ”Brukade du inte spela fyrbondevarianten i Kungsindiskt?” Efter återkomsten gällde det att skapa en lätthanterlig repertoar för att över huvud taget komma i gång. Med knackiga resultat följde ängsligheten. Rädslan urholkar inte bara själen. Många andra har berättat för mig om liknande erfarenheter vid återkomsten efter många års frånvaro.
Jag trodde att Jan Rooze var IM men det visade sig att det var han först åtta dagar senare. Han tog sin tredje och avgörande IM-inteckning i Sibenik. Som jag tidigare har berättat pressade jag honom och missade vinsten i 40:e draget. Men jag var alltså inte ledsen över den remin, jag var i stället glad över att ha spelat mitt bästa parti efter återkomsten. Då bestämde jag mig för att vara modig, det fick bära eller brista.
I andra ronden mötte jag Helge Wademark, den underbare mannen som fick mig på fötter efter den eländiga starten vid veteranernas lag-EM i Rogaska Slatina för två år sedan. (På en annan sajt kom en själsligt förkrympt människa med en spefull kommentar till mitt misslyckande den gången, den typen av individ vars enda glädje i livet är andras motgångar.) Det var faktisk omöjligt att uppbringa en kampvilja inför mötet med Helge. Under partiet fick vi problem med schackuret. En domare mixtrade lite med uret och trodde att han hade löst problemet. Några minuter senare visade det sig att det hade han inte. När han höll på med sitt andra försök tyckte jag att det var läge att bjuda remi. Och så blev det. Helge förklarade efteråt att frågan var väl bara vem av oss som skulle komma med anbudet. Det var mitt enda remianbud i Sibenik.
Fas 2. Rond 3-9. Efter de inledande två partierna var jag fast besluten att kämpa i varje parti, vit som svart. Jag var utmattad efter varje parti. I andra fasen mötte jag spelare i intervallet 1944-2189, det vill säga spelare som jag annars anser mig kunna besegra på en bra dag. Skillnaden mot andra turneringar var att nu gjorde jag det dag efter dag. Det blev sex vinster och en remi. Det var Erling Kristiansen som bjöd remi och jag antog anbudet efter att ha grunnat på saken i tio minuter. Erling menade att jag hade en viss fördel i slutställningen och så var det nog.
Håkan Winfridsson tycker att jag som omväxling gott kunde visa ett vinstparti. I regel är det väl förlustpartierna som är mest lärorika, men den här gången har jag alltså inte något sådant att bjuda på. Jag tänker spara mitt remiparti mot Rooze till Sydsvenskan. Mina vinstpartier bjuder inte på några spektakulära kombinationer. När jag gjorde feldrag så drog mina motståndare inte fördel av dem, men när de gjorde något dumt så var jag bra på att utnyttja deras misstag. Det är det som kallas flyt. Och när man sätter sig med mycket poäng i bagaget kan man tänkas få mer respekt för ens spel än det objektivt sett egentligen förtjänar. Jag återkommer med någon partiställning och ska även ta mig en titt på de andras partier. Jag vet att Nils Åke Malmdin var mycket nöjd med sitt parti mot Jens Kristiansen, och Jan Rooze undrade om jag möjligen hade publicerat hans vinstparti mot Bojan Kurajica på min blogg, som han hade uppmärksammats på av sina danska schackvänner.
Hoppas nu att min framfart i Sibenik kan få andra som varit borta ett tag att hoppas på en ny vår. För egen del räknar jag med nya framgångar och misslyckanden. De 57 elopoäng som jag nu belönas med kan stryka med i någon annan turnering. Sånt är livet. Jag passar på att glädjas så länge.
