Rutinerna är ungefär desamma dag efter dag och jag tänker behålla dem så länge jag inte förlorar något parti. Jag vill gärna tro att det inte är vidskeplighet. Efter frukost och morrondusch promenerar jag ner till stranden där jag sätter mig i en vilstol under ett parasoll, blickar ut över havet och filosoferar över frågor som Senecas syn på livets korthet och hur mycket el en varmluftsfläkt drar. Först efter lunch tar jag itu med de stora frågorna av typ: vilken öppningsvariant ska jag välja idag. Efter kvällsmålet är jag social. Så förlöper dagarna på Solaris Resort. Sammanfattningsvis: jag äter för mycket.
Visst kan man knorra på ett och annat på Hotel Niko, men med tanke på vad vi betalar finns det ändå anledning att vara nöjd. Sämre poängskörd och saken hade naturligtvis kommit i ett helt annat läge. På de flesta hotell serveras det liksom här så kallad juice som består av vatten och mystiska smakämnen, men här serveras också god ost och skinka från trakten. Visst är påsteet blaskigt, men här kan det också serveras blåmusslor. I svenska restauranger av medelklass är kalamarerna nästan alltid hårt friterade, här serveras de med finess. Det är huvud taget mycket fisk på menyn, och de har naturligtvis levt sina liv i Adriatiska havet, som de just har lämnat sörjda av ingen.
Men när jag har förlorat ett parti tänker jag ge Sibenik en ny chans. Det lär vara fint i gamla stan – och det finns tydligen mysiga hamnkaféer. Efter sex ronder är jag fortfarande obesegrad med tre vinster och tre remier och min prestationsranking är i dagsläget på en nivå – 2302, tredje bäst i svenska truppen efter Lasse Karlsson och Ralph Halleröd – som jag inte har varit i närheten av sedan min ungdom. Om det är en dröm så väck mig inte.
Lasse Karlsson vann åter och har bara tappat en remi (mot Helge Wademark) så här långt. Lasse är het. Sveriges förstalag fick nöja sig med oavgjort mot Italien och ligger på sjätte plats. Ryssland leder med tre ronder kvar att spela.
