Det har hänt en del med fransyskan Marie Sebag sedan jag bjöd in henne till Malmö Masters för nio år sedan. Nu är hon sjunderankad i dam-EM med det respektingivande elotalet 2512, och det är väl inte någon stor överraskning att hon leder efter fyra ronder med 4 poäng.
En partiställning från gårdagens rond:
Daria Tjarotjkina – Mihaela-Veronica Foisor
Svart drar
29...Dc2?
Svart kunde ha undvikit katastrofen med till exempel 29...Txa4.
30.Se3!!
Ett slags gaffel. Det hotar både Sxc2 och Sf5 med avgörande angrepp. En poäng med 29...Txa4 är att 30.Se3 kan bemötas med 30...Ta1 varefter vit gör bäst i att ta ut remischackarna.
30...fxe3 31.fxe3 Lf6
32.Txf6!
Utan den möjligheten är springaroffret ingenting värt.
32...Db1+
Eller 32...gxf6 33.Tg3+ Kf8 34.Dh8+ och 35.Tg7 matt.
33.Tf1 Dxf1+ 34.Kxf1 Tf8+ 35.Kg1 e4 36.Th4 b6 37.Dh8+ Kf7 38.Tf4+ uppg.
* * * * *
Enligt Jeff Sonas nådde jag min rankingtopp i september 1980 med elo 2328. Som bäst var jag enligt samma källa rankad 766:a i världen två år tidigare. Det låter som en saga när jag betraktar den sorgliga villervalla som jag åstadkommer på brädena nuförtiden. Sedan 1980 har jag tappat 270 elopoäng för att inte tala om alla hjärnceller som har gått förlorade. På den avdelningen har jag tappat räkningen för länge sedan. Jag tycker att jag har blivit mycket klokare med åren, men i mina schackpartier finns en skriande brist på bevis för den saken.
Steen Clausen, K41 3 – Lars Grahn, Damhus Skakklub
Svart drar
Den här ställningen uppkom i söndags då sista ronden i danska division 2, grupp 1 spelades i Allerød. När jag drog damen till b6 var min lättjefulla plan att bemöta Dh5+ med Kd8 följt av Kc7. Där räknade jag med att kungen skulle stå rätt säker, ungefär som efter en lång rockad. När damen väl anlänt till h5 upptäckte jag till min förskräckelse att 11...Kd8 skulle bemötas med det obehagliga 12.Df7. Jag inbillar mig att trettiotvå år tillbaka hade jag haft förmågan att se ställningen med nya ögon i stället för att som i söndags börja förtvivla och tänka på andra dumheter som jag har begått den gångna säsongen. Mina osamlade tankar ledde fram till att kungen måste till c7 på något sätt. Desperation var den dominerande känslan.
11...g6 12.Lxg6+ Kd8?
Jag var så fixerad vid att kungen skulle till c7 att annat försvann i tankedimman. Visst försvävade det mig att det fanns ett kvalitetsoffer, men jag förkastade det nästan i samma stund som tanken dök upp. Jag inbillar mig att för trettiotvå år sedan hade jag vågat hålla kvar tanken längre än så. Det fanns ju en anledning att jag spelade damen till b6: hot mot b2. Så skulle man möjligen kunna kombinera dessa två idéer: kvalitetsoffret och hotet mot b2? Det är väl här jag saknar den ungdomliga optimism som besegrar den ängslan som tidigare misstag har åstadkommit. Snälla himmelska makter, jag vill ha modet och min forna schackspelarfantasi tillbaka! Befria mig från de farthinder i armerad betong som försvårar framfarten i mina tankegångar! Efter 12...hxg6! 13.Dxh8 (13.Dxg6+ Kd8 14.Txh8 Dxb2 med fördel för svart.) 13...Dxb2 14.Kd2 Db4 har svart bra kompensation för kvaliteten.
13.0-0-0
Nu gör damen på b6 ingen nytta, den står faktiskt mest i vägen.
13...Kc7
Den ursprungliga tanken var ju att allt skulle vara frid och fröjd med kungen på c7, men vid det här laget hade jag redan börjat resignera.
14.Lf5 Te8 15.f4 Te7 16.e5
Det är uppenbart att medan vits kung står hur säkert som helst är det sämre ställt med svarts kung. Det barkade åt skogen för Grahn. En barsk nolla.
Det hade varit så underbart om jag till något av mina partier i kommande Lag-EM i Rogaska Slatina kunde skriva i en kommentar: "Här hade jag ursprungligen tänkt spela xxxx men så upptäckte jag plötsligt ett intressant pjäsoffer som skulle leda in partiet i helt andra banor. I mina analyser såg jag tillräckligt mycket för att våga mig på det till synes omöjliga offret." Det skulle göra mig oerhört lycklig att kunna skriva något sånt.
