tisdag 15 april 2008

Rumble in the pizzakartong

Adrian Granat, Winning BC vann sin finalmatch i Landskrona Box Open. Domaren bröt matchen i första ronden när motståndaren Pajtim Sadiku, Helsingborgs BK hängde mot repen. (Foto: LG)


Landskrona idrottshall liknar en gråmelerad pizzakartong. Det var den bilden jag fick när jag var där i lördags. Arne Jacobsen, en av funktionalismens främsta representanter, står som arkitekt. Denna byggnad, som har en framträdande plats på hans meritlista, verkar vara ett utslag av funkisextremism. Kom Jacobsen i tidsnöd när han skulle skapa exteriören? Handlar det om danskt skämtlynne? Skojade Jacobsen när han lämnade över ritningarna 1964? Log han i mjugg när kommunalgubbarna i Landskrona bockade och bugade? Efter invigningen visade det sig snart att idrottshallen var olämplig för idrott: takplattor föll ner vid bollkontakt. Definitionen på idrottsskador fick vidgas innan problemet åtgärdades med ett fult skyddsnät. Funkis står inte alltid för funktionalitet. (I övrigt tycker jag att Arne Jacobsen har designat fantastiskt vackra ting.)

Jämfört med denna idrottshall framstår fallfärdiga Malmö Stadion som ett mästerverk. Christo, den bulgariske konstnären, svepte in Riksdagshuset i Berlin och Pont Neuf i Paris i gigantiska silverglänsande tygsjok. Om han har vägarna förbi Landskrona, så skulle han kunna kombinera sitt konstnärskap med en god gärning.

Nåväl, jag var inte i Landskrona för att få en arkitektonisk skönhetsupplevelse. Jag var där för att kolla vad min dotter Lisa sysslar med på sin fritid. Det var dags för Landskrona Box Open och hon äntrade ringen för sjunde gången. Det var fjärde matchen i den eftermiddagens finalpass, och alla matcher dessförinnan kändes som förmatcher. Det var första gången jag såg Lisa live med boxhandskar på nävarna - jag har tidigare sett en av hennes matcher på film - och det var ohyggligt nervpåfrestande. Matchen innan gjorde mig en aning skärrad. Sandra Skiöld, GAK Enighet och Franciska Albonic, Malmö BA pucklade på varandra för fulla muggar. Det var punch i slagen men samtidigt teknisk boxning.

Så kom Lisa Grahn upp i ringen med sekonden Maria Lindberg vid sin sida. Huvudskydd, tandskydd, det hela. En funktionär hade varit uppe i ringen strax innan med svabb och hink. Näsblod från föregående match. Det gjorde mig inte lugnare. Sådant är jag inte van vid från schackvärlden. Bakom mig satt den i kretsarna välkände Dallas och kommenterade matcherna för sina adepter i Malmö BK. Jag tjuvlyssnade. I andra ringhörnan Nina Jelic. Henne hade Lisa mött en gång förut. Då hade Nina Armand Krajnc som sekond. (Armand var världsmästare i mellanvikt hos WBO åren 1999-2002.) Nu har hon bytt klubb från GAK Enighet till Höllvikens BK, och hade legendariske tränaren Christer Ekberg till hjälp. Honom träffade jag första gången när jag var nere i Höllviken för att intervjua en av hans kvinnliga adepter för Radiosporten. Det var en del år sedan. Det jag minns från den intervjun var att jag regisserade slutet. Jag frågade henne vilket som var hennes bästa slag. Svaret var visst ”en rak höger”. Med en ljudillustration fick vi till något som kunde uppfattas som ett tungt slag. Jag stönade teatraliskt. Slut på intervjun. Jag vill minnas att producenten tyckte att det var en annorlunda och bra intervju.

Adrenalinstinn spänning. Sekonderna lämnar ringen, kombattanterna fram till ringens mitt för hälsningsprocedur med handskar mot handskar, tillbaka till ringhörnorna. Ringdomaren, reglementsenligt alltid i vitt, kollar så att tidtagare och de tre poängdomarna vid ringside är på plats och beredda. Klartecken och en signal som innebär att första ronden och mina kval har börjat. Lisa är kompakt och energisk som en duracellfigur. Det är kanske inte så mycket kombinationer, men hon plockar de poäng som krävs. Efter de tre ronderna är jag är rätt övertygad om hur det ska sluta. Dallas delar min åsikt utan att veta vem som sitter framför honom och tyst registrerar hans kungsord. Analysen visade sig stämma: Lisa vann matchen med domarsiffrorna 3-0. Ringdomaren greppade tag i hennes inlindade vänsternäve och höjde den. För mig var slutsignalen mer befriande än domslutet. Sju matcher, sju vinster - men framför allt: inga skador.

Miljön och stämningen vid en boxningsgala skiljer sig förstås från den vid en schackturnering, men på en punkt ska det enligt reglerna inte vara någon skillnad: sekundanter respektive sekonder får inte komma med råd under pågående rond. I schackvärlden fungerar det nästan undantagslöst. I boxningsvärlden fungerar det nästan aldrig. För ordningens skull brukar ringdomaren under pågående rond med en gest uppmana sekonden att knipa käft. I de flesta fall fungerar det - i tre fyra sekunder. Sedan fortsätter den regelstridiga konsultverksamheten.
”Regel IX. Sekonden. (...) 5. Inga råd, hjälp eller uppmuntran får riktas till en tävlande från hans sekond under pågående rond. Om en sekond bryter mot reglerna kan han varnas eller diskvalificeras. Boxare kan också bli tillsagd, varnad eller diskvalificerad av ringdomaren för regelbrott som begås av sekonderna.”
Om det hade funnits en liknande paragraf i schackreglerna så tror jag mig veta hur diskussionerna hade gått. Schackspelare hade ägnat år och konferenser åt hur begreppet ”uppmuntran” ska tolkas. Kan ett leende uppfattas som uppmuntran? Kan man skilja ett nervöst leende från ett uppmuntrande leende? Kan sekundanter med leendetics få dispens? Geurt Gijssens domarspalt på www.chesscafe.com hade varit fylld med sura uppmuntringsfrågor. Ett fördomsfullt antagande? Kanske.

Det kan för övrigt vara rätt underhållande att se sekonder dansa runt vid ringside medan de skuggboxar och skriker ut sina anvisningar. Armand dansar inte, han sitter på första bänkraden och måttar krokar och raka slag. Jag skulle inte vilja ha honom på åskådarbänken bakom mig, åtminstone inte utan ett bastant huvudskydd och ett förvarnat akutintag.

För egen del kan jag ju tycka att det verkar okej att ta lite lagom lätt på den citerade regeln, för jag tror inte att de båda som är fullt upptagna med att boxas ägnar särskilt mycket uppmärksamhet åt de råd som vrålas ut av publik och sekonder. Det skulle naturligtvis ställa sig annorlunda om man begick samma regelbrott i en schackturnering: ”Slå på g5! Slå på g5!! Hon är trött! Gardera bonden! Gardera!! Tiden! Tiden!! Tio sekunder kvar! Dra!!”

Landskrona Box Open i Trelleborgs Allehanda.

Och i morgon blir det schack på den här bloggen. Jag tänker börja bjuda bloggbesökarna på oblodiga kombinationsövningar. Höger-vänster-slag-höger-vänster-slag-matt. Typ.