Sekonderna har lämnat ringen. Foto: Lars Grahn, tungviktare.
Fredag kväll var jag på boxningsgala, mest för att kolla miljön, känna av atmosfären och se teknisk boxning. I detta fall är jag en utpräglad dubbelmoralist. Gärna boxning så länge det inte är min kära dotter som är i ringen.
Det var dottern Lisa, welterviktare, som ringde och undrade om jag hade lust att hänga med. Och jag behövde en paus från TfS-arbetet. Hon skulle inte själv upp i ringen, men några av hennes klubbkamrater i Winning Boxing Club fanns med på matchlistan. Som Sven Lindblom och Adrian ”Gäddan” Granat.
Det var BK Fox på Kirseberg som stod som arrangör. När vi kom dit var alla sittplatser upptagna, så det blev till att stå och luta sig mot väggen i den kvalmigt varma lokalen. Det var nog lika många där som på någon av IFK Malmös hemmamatcher på Gamla IP.
Vad krävs egentligen språkligt sett för att använda ordet ”gala” om en tillställning? Vid tillfälle ska jag se vad Språkrådet, min enda gud, har att säga om detta. Jag misstänker att högsta rådets eventuella definition inte täcker det som BK Fox bjöd in till. Å andra sidan kan jag inte påstå att jag kände mig lurad. Jag hade inte väntat mig röda mattan, cocktailglas och uppklädda mänskor. Då hade jag putsat skorna, plockat fram min gamla van Gils-kostym från klädkammarens bortre del och sjasat bort eventuella mal. Jag kan vara rätt elegant om jag bara vill. (Min far och farfar var skräddarmästare.) Nu var jag nöjd med en kall Ramlösa på burk.
Jag slog mig i slang med en trevlig man vid sidan om, och det visade sig att han liksom många andra i lokalen var medlem i den mycket livaktiga boxningsklubben i Höllviken. Han hade kommit med i verksamheten genom dotterns aktivitet i denna klubb. Hon hade lagt av - det ger mig förväntningar och hopp - medan han själv hade börjat träna och sparra i veteranavdelningen. Höllvikens BK är förmodligen den enda boxningsklubb i landet som har en speciell avdelning för veteraner. Man skulle kanske ... Nä. Nänä. Nänänä. I amatörboxningen får man för övrigt inte gå matcher om man är över trettiofyra. Men om man har passerat den gränsen är det okej att agera slagpåse bland proffsen.
Det gick bra för Winning till Lisas oförställda glädje. Sven Lindblom fick pris som galans bäste boxare, och i huvudmatchen vann Gäddan sedan motståndarens sekond förståndigt nog hade kastat in handduken i andra ronden. Över huvud taget tycker jag att sekonder och domare uppträdde på ett ansvarsfullt sätt och bröt ojämna matcher i god tid. Om det hade funnits något pris för mest underhållande sekond så borde det ha gått till Diabaté Dialy Mory, mer känd som ”Dallas”, populär ledare i Malmö BK. Han gör ett mycket uppskattat jobb på Rosengård. Det visades för övrigt en dokumentär om honom på tv för inte så länge sedan.
Det var värt åttio spänn. Och Lisa hade nog varit beredd att betala det tredubbla och lite till. Kanske det femdubbla för att få kliva upp i ringen med boxhandskar och allt det andra. För egen del skulle jag inte kunna tänka mig att gå en halv rond mot Gäddan för det tjugodubbla. Eller förresten - jag skulle ju kunna använda samma försvarsstrategi som Ingemar Johansson praktiserade när han mötte Ed Sanders vid OS i Helsingfors 1952 ... Nä. Nänä. Nänänä.
Här är Lennart Hylands referat från Ingemar Johanssons klassiska match.
