Jubileumsfesten – del 2

Peter Holmgren har skrivit Stockholms Schackförbunds historia. Foto: Calle Erlandsson

Mitt allt större intresse för schackhistoria är kanske ett ålderstecken. Det är en ödets ironi att det är nu när de flesta av de gamla ögonvittnena har begravts som intresset för deras historia börjar på allvar. Min mors kusin Folke Ekström ville intressera mig för släktforskning och skickade över vårt släktträd. Nu långt senare kan jag önska att jag i stället diskuterat de gamla lokala mästarna med honom. Jag har i alla fall blivit bättre på att sätta gamla schackuvar framför min diktafon och låta dem berätta. Förhoppningsvis finns det fler landet runt som tar sig tid att lyssna på dem som har varit med och kan berätta.

På Stockholms Schackförbunds lyckade jubileumsfest fanns det gott om personer som hade något att berätta om forna tider. Min bordsgranne Kåre Gilstring fanns inte med bland åskådarna i Rådhushallen i Malmö 1968 när Boris Spassky och Bent Larsen drabbade samman i en kandidatsemifinal, den som jag håller på att skriva en bok om, men han var med när de båda möttes i ett uppvisningsparti på Stadsgården vid Slussen i Stockholm året därpå. Det var ett av många evenemang kring junior-VM som Bo Teddy Ladberg låg bakom.

I TfS nr 5/2006 publicerade jag en artikel av Indrek Martinson om Raymond Weinstein. Ur innehållsförteckningen:

Raymond Weinstein – ett tragiskt geni
Raymond Weinstein förutspåddes en lysande framtid när han vann USA-mästerskapet för juniorer sjutton år gammal. Liksom Bobby Fischer växte han upp i Brooklyn, och de tränade tillsammans.
Höjdpunkten i Weinsteins schackkarriär blev en tredjeplats i USA-mästerskapet 1960-61. Weinstein var intagen på ett hem för mentalsjuka när han tre år senare begick ett mord. Indrek Martinson lärde känna Weinstein under det amerikanska studentlandslagets besök i Stockholm sommaren 1961. De började brevväxla. Här berättar Martinson historien om ett tragiskt geni.

Jag svarade för partiavdelningen till den artikeln och fann bland annat en intressant partiställning från studentolympiaden i Krakow 1964 mellan Weinstein och Jan-Erik Westman. Min ingress: ”Jan-Erik Westman manövrerades ut av Weinstein i Helsingfors 1961. De möttes på nytt i studentolympiaden i Krakow 1964. Vid det laget var Weinstein på väg ut i mörkret. Han förlorade flera partier och spelade inte med i de avslutande fem ronderna.”

För att återgå till jubileumsfesten: Kåre spelade med i det svenska laget i Krakow 1964 som andre reserv och var med i matchen mot USA. Ibland är schackvärlden liten. Den här gången passade jag på att ställa frågor.

Mikael Samuelson har också ett stort intresse för schackhistoria och det kändes bra att kunna tipsa honom om Per Skjoldagers kommande verk om Aron Nimzowitsch efter en diskussion om just denne mästare. Mikael lyfte fram Bjørn Nielsens bok med samlat Nimzomaterial. I min ungdom betydde den boken mer för mig än klassikern "Mitt system".

Mikael hade mycket att berätta om schackmästaren och komponisten Philidor vars musikaliska verk han hade forskat i. Det var alltså ingen tillfällighet att det blev Philidors försvar i vårt ”parti”. Apropå den avdelningen: jag blev lite överraskad när Staffan Scheja började tala om Bryntsegambiten. Eftersom jag har publicerat ett parti med den öppningen för inte så länge sedan i Sydsvenskan var jag hyfsat initierad.

Apropå TfS nr 5/2006 så finns där en artikel om författaren Hjalmar Söderberg och hans schackintresse skriven av Bo Gentili. Det finns mycket mer att säga i det ämnet och det har Jesper Hall gjort i ”Hjalmar Söderberg och schackspelet”. Jag fick ett ex av boken på festen men har inte hunnit läsa den än. Här en varudeklaration från förlaget Atlantis:

Hjalmar Söderberg var en hängiven schackspelare - han ägnade faktiskt mer tid åt att konstruera schackproblem än att skriva. Här berättas om hans schackintresse, talang och kunskaper och vilken roll de har spelat både för människan och författaren Hjalmar Söderberg.

I ”Hjalmar Söderberg och schackspelet” kartläggs och analyseras först Söderbergs schackintresse, talang och kunskaper. I nästa led används de nyvunna insikterna för att analysera ett antal av Söderbergs texter.

Jesper Hall tar hjälp av sin bakgrund som professionell schackspelare, teaterregissör och författare för att genom dessa delade referensramar med Söderberg finna nya infallsvinklar på både hans schackintresse och hans författarskap. Resultatet ger vid hand att schack spelade en viktig roll både för människan och för författaren Söderberg.

Peter Holmgren har jobbat flitigt med jubileumsboken ”Stockholms Schackförbund 1911-2011” i ett par års tid med målsättningen att den skulle ligga klar på hundraårsdagen den 28 januari, dagen för jubileumsfesten på Tattersall. På tåget hem från Stockholm hade jag planerat att jobba med årets första nummer av Korrschack, men först plockade jag fram jubileumsboken för en snabb genombläddring. Jag lade ifrån mig boken fyra och en halv timme senare när vi rullade in på centralstationen i Malmö. Det skulle kanske kunna räcka som betyg.

Det är ett lyckat drag att inte låta krönikan tyngas av långa resultatlistor och partier, som finns i separata avsnitt i slutet av boken. I stället läggs tyngdpunkten på händelser och personer. Det finns utmärkta sammanfattningar av varje decennium. Det blir en Berättelse och det vävs in fakta och citat från en rad olika källor. Det är en härlig blandning av stort och smått, mänskoöden och ”Problemet med försvunna ställskruvar”. Det finns dramatik, personliga iakttagelser, detaljer, intressanta kopplingar, på sina ställen en internationell utblick som ställer det lokala i relation till omvärlden.

Efter krönikan finns avsnitt med mästarporträtt (Stockholmsmästarna) och mästarpartier. Till Rolf Berners biografi finns en uppgift som visar bredden i författarens källforskning. Uppgiften att Berner har ett ”ledset utseende” kommer från en Säpo-akt. Ingen möda har lämnats ospard i detta mästerverk. 526 sidor, 1,9 kg. Den kan beställas hos Stockholms Schackförbund.

Om sex år fyller Sveriges Schackförbund hundra. Det är en gigantisk utmaning att erbjuda en jubileumsbok som kan mäta sig med Stockholms Schackförbunds.