Klockan 11.10. Utanför porten till Farvergade 15. Hur hamnade
Jonathan Franzen där? Det var duggregn, inget väder för en bok.
Klockan 11.22. Om de musikanter som brukar uppträda på gator och torg i Malmö förbjöds att göra det, skulle jag inte ta initiativ till en protestlista. Den trio som gjorde Amagertorv till sin scen har däremot min välsignelse. Den hemmagjorde basen fungerade förbluffande fint. Tre och en halv bas av fem möjliga.
Klockan 11.40. Står och skular med Kultorvet inom synhåll och undrar om skula är dialektalt, ren skånska. Enligt
danska väderlekstjänsten DMI skulle det bara falla ett par millimeter idag. Är en dansk millimeter mer än en svensk? Regn får djupa funderingar att gro.
Klockan 11.52. Kultorvet är fortfarande under ombyggnad. Något säger mig att detta inte kommer att sluta lyckligt. Klaptræet har sedan decennier varit ett av mina favoritkaféer. Jag har med glädje suttit med penna och kollegieblock på kaféets uteservering, men där de hade sin lilla uteserveringsbyggnad finns nu – en pissoar. Finns det någon protestlista jag kan signera?
Klockan 12.30. Dottern Lisa rekommenderade ett studiebesök på de nya saluhallarna, Torvehallerne, på Israels Plads. Där erbjuds en orgie i mat och dryck. När det var dags för lunch föll jag för följande budskap från franska Ma Poule: ”Her fandt Politikken byens bedste sandwich m/ confit de canard”.
Här kan du läsa Politikens (tidningsnamnet var felstavat på skylten) lyriska betraktelse över denna sandwich med välkryddat kokt anklår. Jag instämmer i Politikens betyg, fem koppar av sex möjliga.
För en tid sen tog jag fram receptet till Chicken teriyaki men det verkade omöjligt att få fram en av ingredienserna, det söta japanska risvinet Mirin. Åtminstone i Sverige. Hos ”Den kinesiske købmand” i Torvehallerne fann jag faktiskt det sällsynta matvinet. Nu börjar det dra ihop sig till en marinad.
Klockan 14.30. Oberoende av var i Köpenhamn jag intar lunch, så vill jag gärna fullända måltiden med en cappuccino på Skuespilhusets kafé. Det är också en av mina många arbetsplatser.
Klockan 16.30. Nyhavn passar bra om man vill umgås och vara social, men om jag ska jobba föredrar jag ett kafé som är halvfullt, ett ställe där man känner sig välkommen att sitta så länge man har lust.
Sedan buss 14. Jag sökte upp Tåsingegade 47, ett intetsägande hus på en själlös gata i Østerbros utkant. Jag vet egentligen inte vad jag hade väntat mig. Det var i varje fall
Lizzi Friis Larsens sista adress innan hon dog en sommardag 1991. Hennes urna sänktes i en minneslund på Bispebjerg kirkegård. Jag tappade kontakten med både henne och
Bent Larsen efter deras skilsmässa. I boken ”Iskalla drag” bidrog jag med en artikel under rubriken ”Cha-cha-cha med Lizzie” (jo, jag och andra stavade fel till hennes förnamn).
På tåget hem läste jag Sydsvenskan där Fredrik i kontorsrummet bredvid kommer till tals i en
stort uppslagen artikel. Rubriken säger vad det handlar om: ”Vi måste våga prata om allt”.
