Mark Taimanov bedömde ställningen på sitt sätt. Foto: N Volkov
PETER KORNING:
Vem står bäst?
Ställningen uppkom efter vits tionde drag i partiet Ulf Andersson–Lajos Portisch i Tilburg 1981. Andersson vann efter ett långt parti. Taimanov bedömde ställningen som lätt fördelaktig för vit, bland annat med detta parti som grund.
Betyget på denna ställning blev liten fördel för vit, enligt Bagirov i Encyklopedin. Han grundade sitt omdöme på några partier med lite olika förlopp:
10.d5 Sbd7 11.h3 (Hernandez–Barczay 1975)
10.h3 Lxf3 11.Dxf3 Dxd4 12.Dxb7 (Lputjan–Sideif Sade 1979)
10.d5 Sbd7 11.Te1 Tc8 12.Lb3 (Fernandez–Ocampa 1983)
Om man tittar litet noggrant på ställningarna, som Harald Keilhack gjorde i boken Die Tarrasch-Verteidigung från 1993, upptäcker man kanske en inte så liten detalj: bortsett från färgerna, är ställningarna helt identiska!
Förklaringen till det är inte att man, som Carlsen och Giri, uppvisningsspelade och gav svart förstadraget. Den första ställningen uppkom ur Engelskt, där vit faktiskt förlorar ett tempo jämfört med den vanliga dragföljden i Tarrasch. Man kan också få upp ställningen i den vanliga dragföljden, men då måste vits senaste drag ha varit 10.Sc3-b1, vilket nog få spelare skulle välja som det bästa i den ställningen.
Det är så klart inte så att en ställning blir bättre bara för att man byter färg på pjäserna, men exemplet säger en del om hur djupt en del vanföreställningar sitter, till och med hos starka stormästare. Nu för tiden går det såklart inte att lura datorn. Även mitt ursvaga (cirka 2800 i rankningstal) program konstaterar genast att ställningarna är helt likvärdiga och något bättre för sidan med isolanibonden. Men för en vanlig människa vid brädet, är det svårt att helt bortse från färgen på pjäserna och vem som sitter bakom spakarna.
Korning–Renman, Menton 2018
Jag hade gett mig ut på djupt vatten genom att gå in i en ställning jag inte alls kände mig hemma i. Kanske var det för mycket tid över till förberedelser. Nisse spelade på med stort självförtroende i en ställning som var väl känd för honom och malde ner mig i fin stil.
Men skulle han spela Collesystemet som vit? Jag tvivlar på det. En snabb koll i databaserna bekräftar misstanken.
Kubism med schackmotiv
Rhythmisches (1930) av Paul Klee
Mitt i kalla januari åkte min fru och jag till Paris. En dag gick vi runt på Centre Pompidou och tittade på konst. Sådana utflykter brukar inte ge mig så mycket mer än ont i benen, men den här utställningen om kubismens födelse grep mig. Att Duchamp var en skaplig schackspelare vet de flesta, men att de andra kubisterna fångades av spelet var okänt för mig. Kanske de inte var så bra på att spela, men bräde och pjäser var ett vanligt motiv.
En del upplevelser väcker minnen. Kubisterna i Paris fick mig att tänka på en företeelse i Uppsala på 70-talet. Då kunde man se en kortvuxen äldre man gå runt i studentkvarteren och sätta upp små lappar på lyktstolpar. Jag minns inte hans namn, bara vagt hans utseende och något ovanliga klädstil. Han hade konsekvent stövlar på fötterna, alltid på fel fot. Han var sannolikt av anglosaxiskt ursprung, för texten på lapparna var på engelska. Där bjöds allmänheten in till hans hem för att delta i ”Sentimental soirés” och diskussioner om ”The Cubism of Ideas”. Jag har alltid undrat vad som hände på de soaréerna. Tyvärr nappade jag aldrig på hans återkommande inviter.
Bobby Fischer och femtonspelet den 12 november 1972
Bobby Fischer i Reykjavik 1972. Foto: Skakmyndir
Mitt under brinnande krig i Vietnam och pågående VM-match på Island, tillbringade jag ett läsår på ett universitet i USA. Det var ett berikande år på många sätt, inte bara schackligt. Jag fick några goda vänner, en del av dem för livet. En av dem parkerade rubricerade datum sin bil utanför flickvännens ”dormatory” och bad mig vänta medan han hämtade sin Paula. Det fungerade så på den tiden, att vänner av motsatt kön fick sitta och vänta i receptionen tills hyresgästen kom ner. Jag antar att Paula inte var riktigt klar den här kvällen, för min gode vän Cliff fick vänta en bra stund. Som tur var fanns TV i väntsalen, och Johnny Carson var på. När Cliff kom tillbaka till bilen, kunde han berätta att den där schackspelaren Bobby Fischer hade varit med. Tydligen visade han sin kombinationsförmåga på femtonspel – en sorts endimensionell Rubiks kub – som han löste blixtsnabbt.
Allt finns ju på nätet, sägs det. Det finns mycket med Johnny Carson, men just denna kväll har jag sökt efter förgäves.
Jag minns inte om det var samma kväll, eller om proceduren upprepades, men hursomhelst kunde Cliff också berätta om hur Pelé, på Nacka Skoglund-manér, klackade mynt som hamnade i bröstfickan på kavajen. Det hade också varit kul att se, men Fischer-kvällen grämer jag mig mer över.
