Anatolij Karpov mot Ulf Andersson i Junior-VM 1969. Foto: Börje Ivegård
Av Gunnar Hedin
Upp från potatiskällaren!
Det är i dagarna 50 år sedan Stockholms schackliv fick ett jättelikt uppsving med invigningen av de nya schacksalongerna och starten av Junior-VM den 10 augusti 1969. Tre fantastiska veckor följde. En utförlig artikel om JVM av Peter Holmgren är införd i Tidskrift för Schack 2/2019. Här följer ingen dubbelexponering utan min avsikt är att berätta om mer personliga reflektioner och händelser som jag följde på nära håll.
Erik Lundin tvingades i samband med rivningen av Klara lägga ned sina schacksalonger på Drottninggatan i november 1965. Stadens schackspelare blev hänvisade till förbundets lokal på Kåkbrinken i Gamla stan, ”potatiskällaren” kallad. Det var en ganska sorglig historia. Lokalen var inte större än en ordinär tvårumslägenhet, låt vara med ett separat kapprum och bardisk. Henry Andersson, den imposante f.d. mästersimmaren från Eskilstuna, härskade här med närmast oinskränkta maktbefogenheter – grundade i lika delar på styrelseuppdrag och fysisk styrka – tillsammans med sin Sancho Panza, den likaledes rundhylte, ehuru inte lika imposante, Erik Persson. Henry hade här sin bokförsäljning. Den fick mest Erik sköta, för Henry ville hellre spela blixtschack.
Henry kunde vara burdus, och ingen bråkade i onödan med honom. Lyckligtvis kände han min pappa och vi blev snabbt vänner. Det var ett sant nöje att dyka ner i potatiskällaren och spela blixt och slänga käft med Henry, även om han tog sig privilegiet att göra omdrag stup i kvarten. En annan kär gäst där var Reedik End. De älskade att munhuggas. Och jag älskade att lyssna. Begåvad munhuggning kan ha stort underhållningsvärde för åhörarna.
I det större av de två rummen spelades alla lagmatcher (endast två lag i taget kunde mötas) och andra turneringar. Bord nr 1 stod längst in vid gårdsdörren. På vintern var det så kallt där att vissa valde att sitta med ytterkläderna på. Vid den motsatta sidan av rummet stod värmekaminen. Den som hamnade intill den blev nästintill kokt. Detta oblida öde drabbade mig när jag som 13-årig reserv i Farsta SK:s 20-mannalag fick hoppa in på sista bordet. Efter två timmar var jag nära att svimma. Den tjocka tobaksröken gjorde sitt till. När pjäserna till slut började dansa framför ögonen kom bortsättningen som ett brev på posten.
Under fältropet ”upp från potatiskällaren!” tog Stockholms schackförbunds ordförande tag i lokalfrågan. Efter hans idoga bearbetning ställde Stockholms stad ett våningsplan i 1700-talshuset på Hornsgatan 82 B – ”gamla Bysis” – till förbundets förfogande.
Bo Teddy Ladberg – den eminente
Förbundets ordförande var ingen mindre än Bo Teddy Ladberg, en kulturpersonlighet av rang. Han var känd som en passionerad musik- och schackälskare med ett stort antal minnesvärda radio- och tv-program i bagaget. Under sina tre år som förbundsordförande öppnade Ladberg mängder av dörrar in till maktens korridorer till fromma för schackvärlden.
Ladberg arbetade bakom kulisserna för att Ulf Andersson skulle få statlig konstnärslön. De som frontade utåt, förslagställarna, var sex andra synnerligen tunga kulturprofiler: författarna Sven Fagerberg, Björn-Erik Höijer och Ebbe Linde, konstnären Bror Marklund, konsertpianisten Hans Leygraf och tonsättaren Allan Pettersson.
Såvitt jag minns var det bara det socialdemokratiska kvinnoförbundet i Södermanland som opponerade sig mot beslutet. Och så förstås ekonomibiträdet Ingrid Dahlberg från Kalmar, som i Aftonbladets klassiska spalt Vi 5 den 12 oktober 1975 svarade på frågan Bör Ulf Andersson få statlig konstnärslön?: ”Nej, inte kan man kalla schack för en konst. Och då bör man inte ha konstnärslön. Schack är ett spel, ett tävlingsspel som alla andra.” Person nr 5, som brukade vara en tungviktare, var Bo Teddy Ladberg:
Ja. Jag anser att schack är en konstnärlig verksamhet och en skön konst. Dessutom skulle Ulf Andersson verkligen behöva konstnärslön. Jag vill citera Erik Lindegren som beskrev schack så här: ”Detta är som Eliots poesi eller Stravinskijs musik.”Jag minns Bo Teddy med stor värme. Påsken 1969 skulle Stockholms elitjuniorer resa till Hamburg för att delta i en turnering mellan åtta stadslag. Bo Teddy Ladberg – vem annars? – kom till vårt tåg på Centralen och vinkade av oss. Han gav oss alla en Maigret-bok med skriftliga lyckönskningar. Den gesten säger mer om en människa än tusen högtidstal.
Som Lars Grahn tidigare skrivit på denna blogg var Ladberg initiativtagare till ett seriöst försök att med hjälp av näringslivet få VM-matchen mellan Spasskij och Fischer 1972 till Sverige. Det säger mycket om hur storskaligt han tänkte.
Bo Teddy Ladberg gick bort den 6 juli 1977, vid 56 års ålder. Det var en mycket stor förlust för schackvärlden, men det insåg vi nog inte riktigt då. En av hans sista insatser var ett inlägg på Dagens Nyheters ledarsida den 27 januari 1977, där han gjorde upp räkningen med det patetiska gäng som under förödmjukande former avsatt ledningen i Sveriges Schackförbund.
Hans sista ord var profetiska: ”Jag ser med stor oro på svenskt schacks framtid.” Två dagar senare följde den beryktade extrakongressen i Karlstad. Mycket riktigt gick förbundet in i ett somnambult tillstånd som varade i decennier. Den sovjetiska s.k. stagnationsperioden under Brezjnev fick alltså en Grönköpings-parallell i Sverige.
Författaren Lars Gustafsson tog livet av den nye ordföranden i sin bok Bernard Foys tredje rockad (1986), men det hjälpte inte. Häromåret frågade jag Gustafsson om bakgrunden. Han svarade då att det var hans schackintresserade son som uppmanat honom till dådet.
Spasskij – den elegante
I samband med Junior-VM kom den nyblivne världsmästaren Boris Spasskij på besök i Stockholm på inbjudan av Dagens Nyheter och Expressen. Han hade ett digert program: tidningspartier, simultanföreställningar, intervjuer, tv-program m.m.
Sällan har jag sett en mer harmonisk och behaglig människa, som vore han gentlemannen av en utdöende sort. Eller med författaren Sven Fagerbergs ord:
Om jag inte visste vem han var, skulle jag inte kunna placera honom. Han är prydlig i vit skjorta och diskret slips. Han utstrålar fysisk och psykisk styrka, i full balans. Framgångsrik affärsman, professionell tennisspelare, vetenskapsman, mystiker? Det är en öppen fråga.Ett mycket uppmärksammat evenemang utspelades på Ryssgården intill stadsmuseet, där Spasskij och Larsen utkämpade ett snabbparti och ett blixtparti på Spårvägens jättebräde, vilket framgår av ett tidigare blogginlägg. Jag vill här bara påpeka att trängseln var oerhörd. Det finns uppgifter om 3 000 åskådare. Aldrig har väl så många samlats till ett schackligt evenemang i Sverige. Landskampen mellan Sverige och Sovjet i Eriksdalshallen i Stockholm i juli 1954 lär ha samlat 1 200 åskådare den första dagen, ett rekord för sin tid.
Ladbergs (han igen!) uppmaning till publiken att gå vidare från Slussen till de nya schacksalongerna på Hornsgatan kunde lätt ha fått olyckliga konsekvenser. Trängseln i porten och i trappan den kvällen var hemsk. En svettig Bent Larsen såg något chockad ut när han väl kommit in. En som inte bekymrade sig om köer var den gamle sverigemästaren Zandor Nilsson – mannen som enligt malisen talade fem språk obehärskat. Zäta föste med van hand folk åt sidan i den trånga trappan med ursäkten att han var journalist. ”Jag måste fram!”
Zäta var säkert en spännande person och hade säkert flera goda sidor, men blygsamhet var inte en av dem.
En simultanföreställning med Spasskij anordnades i Expressens regi i Kungsträdgården. Per Johansson – redan då journalist på Expressen – har målande berättat om händelsen på denna blogg. Bara ett par saker till om jag får be.
Vi var 25 motståndare som var och en presenterades av Bo Teddy Ladberg (han igen!). Där var misstänkt många spelare med musikbakgrund, vilket kan tyda på att Ladberg ville koppla ihop sina två livsintressen. Och si – där var tennisstjärnan Jan-Erik Lundqvist! Spasskij fick frågan om han kände igen Janne Lundqvist. ”Ja visst, det är han som spelar tennis.” Tennismatadoren bjöd remi redan i öppningen, och Spasskij hade inte hjärta att neka sin själsfrände remi. Han förstod nog fuller väl att Janne Lundqvist var inbjuden för att skänka glans åt tillställningen, inte för att spela schack.
På min vänstra sida satt en gammal hedersman: musik- och radiolegendaren Sten Frykberg. När Ladberg sa att jag var årets juniormästare i Stockholm ryckte Frykberg till och väste till mig ”Oj, oj, oj! Det borde jag ha vetat, förlåt!” Jag blev något förlägen. Varför skulle han känna till en 50 år yngre juniorglop?
Som Per skriver var Peter Carlsten och Kenneth Abrahamsson de sista motståndarna. De fick därför sitta ihop och Spasskij satte sig ner på andra sidan. Den för mig ultimata bilden av Spasskijs elegans var det som hände i nästa ögonblick, en oförglömlig scen: Världsmästaren tar fram sitt cigarettpaket och bjuder de ”dödsdömda” en sista cigarett.
Själv hade jag bjudit remi i ett skenbart överläge och Spasskij accepterade omedelbart. Men den talrika publiken där i Kungsan var inte med på noterna; ett par människor i folkmassan skrek, nästan i raseri, ”Varför? Varför? Hade du inte mer?”
En stund senare fick jag några ord med världsmästaren då han komplimenterade mitt spel i Winawervarianten i Franskt. Det är nu inget jag hittar på; eftersnacket beskrevs i Expressen dagen därpå, signerat Lasse Widding den 21 augusti.
Bo Teddy Ladberg organiserade även ett tv-parti mellan Larsen och Spasskij (remi, se TfS 1/1970). Även där visade Ladberg sin storhet. Han satte prompt ner mästarna i en soffa och ett längre samtal inleddes. En av Ladbergs frågor gällde de personliga relationerna mellan konkurrerande mästare under hårda turneringar. Spasskij och Larsen var ense om att man varken hade tid eller ork att odla konflikter i samband med tävlingar. Bråk var det sällan.
Sven Fagerberg, som 1973 skulle komma ut med boken Bronshästarna, där han går i clinch med schackets tematik, fick en exklusiv intervju med Spasskij som resulterade i en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter den 25 januari 1970, under rubriken ”Schackspelet – en modell av vad?” De diskuterar paralleller mellan livet och schackspelet, pedagogik, spelstilar, schackspelande datorer m.m. Fagerberg skriver profetiskt angående det vetenskapliga intresset för schackprogram, som om han såge Alpha Zero redan för 50 år sedan:
Självfallet är man inte intresserad av att konstruera en oslagbar stormästarmaskin, utan man hoppas att genom studium av schackets förenklade beslutsprocesser få kunskaper som kan vara viktiga steg på vägen mot den överlägsna artificiella intelligens som utan tvivel kan skapas och kommer att skapas.Sverigemästaren Börje Jansson fick möta Spasskij i ett parti som visades under hösten i Expressen med ett drag per dag. Även Jan-Erik Westman spelade ett tidningsparti mot världsmästaren, men i Dagens Nyheter. Båda svenskarna spelade utmärkt men förlorade till slut. Börje sa till Expressen: ”Jag hade känslan av att jag spelade mot en vägg.”
Karpov på väg mot JVM-titeln. Foto: Hans Svedbark
Karpov – den avslappade
Före Junior-VM 1969 var det få som kände till Anatolij Karpovs kapacitet. När Ulf Andersson intervjuades i tv-nyheterna nämnde han titelförsvarande Kaplan som favorit. Alla vet att Karpov hade en smula tur som tog sig till A-finalen, men väl där ... utklassning!
Det var slående hur avslappnad Karpov var under spel. Han verkade oberörd av spänningen och spelade snabbt och tekniskt mycket säkert. Jag lade märke till att Karpov aldrig rörde de läskedrycker som sattes fram. Med all sannolikhet måste de ryska näringsfysiologerna redan då ha känt till att läsk var skadligt inte bara i största allmänhet utan också i förhållande till hissningarna av blodsockret och insulinhalten.
En lustig incident inträffade i förgruppen, efter Karpovs tursamma remi mot Werner Hug. Karpov satte sig att analysera partiet med sin sekundant Furman. Jag stod bredvid. De gick igenom några varianter i partiet och jag fick intrycket att eleven nu skulle få en uppsträckning av den stränge magistern.
Juniorvärldsmästaren Anatolij Karpov med vinnarpokalen. Foto: RIA Novosti
Men det gick inte hem. Karpov svarade hela tiden snabbt på Furmans drag och det hela utvecklade sig till en prestigeanalys, sådana som amatörer kan excellera i. Långt senare har bland andra Anand vittnat om att Karpov i efteranalyserna aldrig velat medge att han stått på förlust. Det påminner om en annan svårslagen herre: Capablanca. En känd anekdot handlar om en tävling hemma i Havanna när Capa stod på förlust. Han krävde att arrangörerna skulle utrymma lokalen innan han gav upp.
Furman – zenmästaren
Eftersom det var sommarlov brukade jag nästan dagligen komma och titta på Junior-VM tillsammans med Harry Johansson, en något äldre klubbkamrat som hade ett glödande schackintresse. Ofta var vi i ”stormen”, analys- och blixtrummet, för att spela eller prata med folk. En dag pekade Harry mot ett par äldre herrar som han lagt märke till och som spelade blixt. ”De spelar ju riktigt bra, titta!”
Jag kände inte igen någon av spelarna, men kunde snart konstatera att de spelade på en nivå sju klasser högre än det övriga gänget i stormen. Inte nog med det. De smällde inte med pjäserna. De bankade inte på klockorna. De mer föste fram pjäserna, som i ultrarapid. Som två zenmästare i suverän koncentration. De två skönspelarna visade sig vara Karpovs sekundant Semion Furman och Adorjans sekundant Istvan Bilek. Efter den uppvisningen följde jag Furman som en skugga.
En dag såg vi hur den förträfflige Reedik End – som var biträdande överledare och tolk – kom fram till Erik Lundin med Furman i släptåg. Reedik föreslog att Lundin och Furman skulle spela några blixtpartier. Man kom överens om 7-minuters blixt. Att 7-minuters varit så vanligt i öst har nog att göra med de otympliga klockor man haft där, det är i vart fall min egen teori efter att i Leningrad 1975 tvingats hantera ett sådant monster.
Vi såg fram emot en spännande och jämn match. Erik Lundin var ytterligt rutinerad. Han hade under en tid av 40 år varit en av Sveriges tre à fyra starkaste blixtspelare. Lundins optimistiska spelstil var väl anpassad till blixt. Vid den officiella blixtturneringen i samband med schack-OS i Leipzig 1960 belade Ludde en mycket meriterande femteplats efter att ha besegrat Kortjnoj och spelat remi mot världsmästaren Tal, de två slutsegrarna. Bara två svenskar var möjligen snäppet vassare än Lundin 1969; Rolf Martens och Åke Olsson.
Den här smått historiska mini-matchen bevakades av få åskådare; förutom Harry och jag bara någon enstaka till. Det som följde var chockerande. Vår Ludde mötte en ångvält i mänsklig skepnad. Med de svarta pjäserna blev han skoningslöst nermejad och förlorade alla partier. Som vit fick han några remier, men vann inget parti under de dryga två timmar jag var där. Jag taxerar i minnet utgången till 9-2 i Furmans favör. Jag tvivlar på att Ludde någonsin blivit så respektlöst behandlad på de 64 rutorna. Det måste ha tagit hårt.
Furman var för övrigt väldigt tystlåten. Lundins inviter att tala tyska blev fruktlösa. Bara en gång plirade Furman illmarigt mot oss åskådare. Det var när han hade lurat in Lundin i en djävulsk taktisk fälla.
Semion Furman och Anatolij Karpov i Leningrad 1970.
Vem var då denne Furman? Semion Abramovitj Furman var född den 1 december 1920 i Pinsk. Han började med schack så sent som vid 15 års ålder. Han fick arbete som montör på en fabrik i Leningrad och kunde spela schack bara på fritiden. Han fick instruktion av den då ledande schackläraren i Leningrad, Ilya Rabinovitj (som också varit en av Botvinniks lärare), känd som en briljant tekniker och strateg. Under kriget evakuerades fabriken till Kazan, där Furman avancerade till verkmästare.
Han blommade ut som mästare, i Leningrads schackelit, mycket sent. När han 1948 kom trea i det 16:e Sovjetmästerskapet var det en sensation av första ordningen, för han kom från ”ingenstans”. Furman skulle komma att spela sammanlagt 14 knallhårda Sovjetmästerskap under åren 1948-1975. Bland Furmans ”offer” fanns världsmästarna Petrosian (två gånger), Smyslov, Spasskij och Tal samt superstormästarna Flohr, Keres (tre ggr!), Bronstein (två ggr), Geller, Stein, Taimanov (två ggr), Kortjnoj, Polugajevskij m.fl.
Furman fick rykte om sig att vara näst intill oemotståndlig som vit och fick epitetet ”världsmästare med de vita pjäserna.” Han utvecklades till en gudabenådad teoretiker och analytiker och blev snart oumbärlig inom den sovjetiska hjärntrusten i samband med större mästerskap. Han anlitades av Bronstein som sekundant inför kandidatturneringen 1950 och VM-matchen 1951. Senare lade Botvinnik beslag på Furman som (hemlig) träningspartner och sekundant vid VM-matcherna 1960, 1961 och 1963.
Bronstein var särskilt imponerad av Furmans förmåga att analytiskt kartlägga andra mästare. Den förmågan kom att få stor betydelse i samband med Karpovs match mot Kortjnoj 1974 (dvs. utmanarfinalen men i praktiken en VM-match när Fischer abdikerade). Furman hade nämligen en tid varit Kortjnojs sekundant men av etiska skäl sagt tack och adjö i samband med ett klubbyte. Kortjnoj såg detta som ett svek. 1974 var det egentligen Kortjnojs tur att bli VM-utmanare, och med Furmans hjälp hade det sannolikt lyckats. Men med Furman i ”fel” läger var Kortjnoj i svårt psykologiskt underläge; Furman visste ju ”allt” om Kortjnoj.
Furman var i Sverige redan 1955, i samband med Interzonturneringen i Göteborg 1955. Han var då David Bronsteins sekundant. Bildtidningen Se gjorde ett stort reportage om denna turnering med text av Bo Teddy Ladberg och bilder av mästerfotografen Anders Engman. Tidningens förstasida är helt täckt med en närbild av segerherren Bronstein. Detta foto är kanske det finaste i schackhistorien.
I den stora sovjetiska schack-encyklopedin från 1990 har Furman fått en spalt plus bild. Det är inte så lite; detsamma gäller Leonid Stein och vår egen Ståhlberg som hade högt anseende i Sovjet som stormästare, domare och skriftställare. ”Patriarken” Botvinnik får 6 spalter.
Den ramstarka snabbschackstävling som Vällingby SS arrangerade efter Junior-VM har beskrivits av andra. Det är bara att skriva under på att för oss som deltog var det en fantastisk tillställning som Peter Carlsten har all heder av. Jag minns att Åke Olsson var mäkta imponerad av Furman. Efter några ronder skakade Åke på sitt typiska sätt på huvudet och sa ”Jag tror Furman vinner. Jo, Jo, Furman vinner!” Och så blev det.
Resten är historia. Samarbetet mellan Karpov och Furman slog gnistor och Karpov utvecklades till en formidabel världsmästare. Furman, schackhistoriens mest framgångsrika tränare och sekundant, avled i magcancer den 16 mars 1978, vid 57 års ålder, och sällade sig därmed till de många mästare i det gamla Sovjetunionen som dött före 60.
Nå, vad hände med Harry Johansson, han som pekade ut Furman för mig? Det är ledsamt att tänka på, men Harry var under tryck från sin ömma moder att ägna all sin tid åt studierna på Musikhögskolans pianolinje i stället för att syssla med schack och umgås med såna som mig. När Harry sedan träffade sin blivande fru – som hade samma negativa syn på schack – blev trycket övermäktigt och vår kontakt bröts.
Bland det sista Harry sa till mig var att fru och mor kunde gadda ihop sig och påstå att han sluddrade när han talade om schack (vilket inte var helt osant!). Jag fick med tiden rapporter om att Harry setts på tunnelbanan läsande sina förbjudna schackböcker och att han åldrats i förtid. Han dog 2014 vid 67 års ålder. I en minnesteckning talas om ett ”glödhett temperament”. Ja, Harry var briljant. Ingen hade tråkigt i hans sällskap.
Till sist skulle man önska att Reedik End skriver ned sin version av vad som hände i augusti 1969. Han berättade för mig 1974 att han brevväxlade med Karpov. Vad säger du Reedik?
* * * * *
GCT Saint Louis – dag 1
Magnus Carlsen förlorade mot Ding Liren i Saint Louis. Foto: Grand Chess Tour
Det blev en olycklig start för Magnus Carlsen i snabbschacksdelen av GCT Saint Louis Rapid & Blitz. Världsmästaren förlorade mot Ding Liren. Han var ändå vid gott mod när Maurice Ashley bad honom att sammanfatta den första dagen. Hans vinster mot Richard Rapport och Leinier Dominguez kompenserade trots allt till stor del den misslyckade starten.
Richard Rapport – Magnus Carlsen
Svart drar
35...Dxc7! 36.uppg.
Till exempel 36.Dxc7 Se4 37.Dc1 Sxf2+ 38.Kg2 Sd1+ 39.Dxb2 Sxb2
analys
med lätt vinst.
Ställningen efter tre ronder (vinst ger 2 poäng, remi 1 poäng):
Levon Aronian 6; Magnus Carlsen och Ding Liren 4; Fabiano Caruana, Maxime Vachier-Lagrave och Sjachrijar Mamedjarov 3; Yu Yangyi, Sergej Karjakin och Richard Rapport 2; Leinier Dominguez 1 poäng.
Partierna
