I torsdags kväll tio över åtta tog jag buss 130 från hållplatsen vid Sydsvenskan. Jag visade fram rabattkortet och förklarade: ”Jag ska till Lund.” Busschauffören medan hon knappade in min destination: ”Det ska jag med.” Ibland ska det inte mer till för att förgylla tillvaron lite grand. ”Då kan vi väl slå följe?” föreslog jag och fick svaret: ”Visst, det är alltid skoj med sällskap.” Det var nästan fullsatt i bussen och hon hade ett snålt tidsschema att följa, och ändå.
Jag satt och log hela vägen till Burlöv, och resten av vägen var jag glad över att en bussresa mellan Malmö och Lund inte behöver vara fullständigt opersonlig.
I dag var det dags igen. När jag klev ombord på buss 130 – jag skulle in till tryckeriet i Lund för att granska och godkänna plotter på årets första nummer av TfS – så upptäckte jag att det var Bob bakom ratten. Bob O’Neill var liksom jag medlem i Schackklubben Tidsnöd på sin tid. Bob citerade en mening som jag hade skrivit i dagens schackspalt i Sydsvenskan och som han tyckte var träffande: ”Det fanns ofta en förunderlig harmoni i Fischers schackpartier, men det var ingenting som återspeglades i hans liv.”
Det fanns ett givet samtalsämne hela vägen till ändhållplatsen. Bob växte liksom Bobby Fischer upp i Brooklyn och gick i samma skola som schackgeniet.
Jag kan rekommendera buss 130.
