Till att börja med bestämde jag mig för att det fanns tre kandidatdrag: 15.Tc2, 15.cxd5 och 15.h3. Sedan försökte jag beta av dragen ett efter ett. Det gick inget vidare. Det blev ett hattande fram och tillbaka bland drag och varianter, osystematiskt och tidsödande. Jag klampade omkring i tankarnas träsk. Frustrerande.
I partiet följde 15.h3 Sgxf2 16.Tg1 dxc4 17.Txc4 Td8 18.Tc2 f6 19.Txf2 Sxf2 20.Kxf2 e5 21.Sb3 b6 22.Le2 Le6 23.Tc1 Lxb3 24.axb3 Tac8 25.Tc3 Kf7 26.La6 Txc3 27.bxc3 Td1 28.Ke2 Ta1 29.Lc4+ Ke7 med jämvikt. Det finns inte mycket att hämta för någon av parterna. Vit kan bara drömma om en fribonde på c-linjen och det är svårt för svart att utnyttja bondemajoriteten på kungsflygeln. Balansen rubbades när jag i första tidsnöden startade ett dumt minoritetsangrepp på kungsflygeln och förlorade h-bonden. Men efter ungefär fem timmar och femtioåtta minuters hård kamp – där går gränsen för vad jag orkar utan att falla av stolen – hade jag K+L mot ensam K och kunde kräva remi.
När jag kom hem gjorde jag som jag brukar göra efter en dust. Jag kollade med Fritz om jag hade spelat och analyserat hyfsat rätt. Jag vill inte avslöja hur mina analysvarianter gick i diagramställningen, det är alltför pinsamt. När jag konsulterade Fritz så var han beredd att idiotförklara mig. (Kan man stämma Fritz för ärekränkning?) Jag är rätt van vid dessa nedlåtande omdömen i hans sällskap, och finner viss tröst i att grannen Stellan, stormästaren, säger sig ha samma upplevelser ibland.
Om jag skulle försöka slå i Fritz att jag har lagt mig till med en intuitiv spelstil som inte kräver några särskilt omfattande analyser så ler han bara hånfullt. Jag tycker inte om hans egenskaper, kylan och den hämningslösa ärligheten, men klarar mig inte utan honom.
