Om André Nilssons undersökningar stämmer har Västerås Open slagit nordiskt rekord med sammanlagt (inklusive Lilla Västerås Open) 343 deltagare. Tvåa på den listan är Næstved 1988 med 324 deltagare. André: ”Visserligen haltar jämförelsen med de klassiska nioronderstävlingarna på lika många dagar, men vi är stolta ändå!” Det är under alla förhållanden imponerande siffror.
Första dagen i Västerås har det varit fyra ronder snabbschack, och vid sådana tillfällen kan olyckan snabbt vara framme. Första exemplet är från första ronden.
Emanuel Berg – Jonas Arvidsson
Vit drar
20.Sxf6+ räcker långt men Emanuel spelade något ännu starkare.
20.Txf6! gxf6 21.Sxf6+ Kg7
22.Dxh7+! Kxf6 23.Dh4+ Kg7 24.Lh6+ uppg.
Till exempel 24...Kh7 25.Lg5+ Kg8 26.Lf6 Sg6 27.Dh6 med matt.
Det här utspelades i rond 3:
Josef Ask – Tiger Hillarp Persson
Vit drar
17.Df2?? Dxe4 18.uppg.
* * * * *
Jag sabbade min bokannons i Tidskrift för Schack nummer 3/2014, som har distribuerats. Det saknas fatalt nog en siffra i min mejladress. Med den angivna adressen kommer inte en kotte att nå grahn. Det är alltså grahn1@gmail.com som gäller. Suck. Priset för "När Bent mötte Boris och sista dansen med Lizzie" är som bekant 140 kr. Transportkostnaden 30 kr tillkommer.
* * * * *
Lunch hemma hos vännen Bertram Heribertson idag. Femte våningen utan hiss. Det fanns en pall i trappavsatsen på fjärde våningen, men jag bestämde mig för att klara hela distansen utan pausvila.
Första gången vi träffades var på ett bröllop när en gemensam vän gifte sig för många år sen. Bertram satt mittemot vid festbordet och jag kände igen honom som karaktären Reine i tv-serien ”Tre kronor”. Efter det såg jag honom som en av luffarna i en utmärkt uppsättning av ”I väntan på Godot” här i Malmö, men den rolltolkningen fick tusenfalt mindre uppmärksamhet.
När Bertram fick veta vem jag var lutade han sig fram och citerade något som jag hade skrivit i min schackspalt i Sydsvenska Dagbladet samma dag, och ville veta mer om spelarna i fråga. Det var en stor fest men han var sannolikt den ende där som kunde citera något som jag hade skrivit. Omedelbar vänskap. Vid den tiden var jag också aktiv i teatervärlden, så det fanns två givna samtalsämnen den kvällen.
Idag språkade vi bland annat om våra största teaterupplevelser. För min del finns en uppsättning på Barbican i London med på den listan. Royal Shakespeare Company satte upp Ben Jonsons ”The Alchemist” 1977. När jag lämnade teatern den gången var jag fullständigt övertygad om att det inte på någon teaterscen i världen den dagen hade spelats något bättre. Det var en förunderlig känsla.
Bertram förde fram Paul Scofield, ”mannen som tackade nej till en Oscar” när han tackade nej till att spela rollen som Salieri i Milos Formans filmatisering av ”Amadeus” (som nu spelas på Hipp i Malmö). Den oförliknelige Scofield hade spelat den rollen på The National Theatre 1979. Bertram gav mig länken med ett exempel på Scofields skådespel. Om man skulle börja intressera sig på allvar för teater igen ...
