Lördag eftermiddag. Sitter på ett kafé på Kultorvet i Köpenhamn och skriver/läser i godan ro. Avslappnat och skönt under ett strategiskt placerat parasoll. En tjej med gitarr och vacker röst mitt på torget. Det är okej, det förhöjer inte läsupplevelsen eller skrivlusten, men det är okej. Efter ett par timmar med cappuccino och foccacia beställer jag en almindelig lite grann för att motivera att jag har lagt beslag på ett bord.
Då plötsligt bryts sommarmagin. Ett halvdussin vuxna män i kilt blåser i gång. Det borde vara förbjudet att spela säckpipa på allmän plats mellan 12.00.00 och 11.59.30 påföljande dag. Före den halvminuten borde det vara krav på att det ska blåsas i ett varningshorn, som när vattnet stängs av i en fastighet.
Kommer att tänka på farbror Agne i Anderslöv, som gick ner i den ljudisolerade källaren när han skulle spela på sin cello. Där satt han i ensamhet med sin stråke och grava hörselskada. Ingen kan nu berätta hur det lät. Hänsynsfullt, föredömligt.
Folk stannar, lyssnar och applåderar. De turistiskt kiltförsedda borde inte uppmuntras. Tjejen stoppar ner gitarren i fodralet, hon anar väl att det är kört. För egen del kämpar jag vidare med penna och kollegieblock. De ska inte få förstöra min eftermiddag.
Amazing Grace – kan det vara slutsignalen? Ack nej … Det avgör saken. Uppgivet, jag flyr till ett annat kafé.
