Om man genomför en resa på transsibiriska järnvägen så förväntas väl själva vistelsen på tåget vara essensen i upplevelsen. Det är raka motsatsen med Öresundståget. Där gäller det bara att förflytta sig från punkt M till K så snabbt och smärtfritt som möjligt. Ibland fungerar det.
När jag skulle till Köpenhamn i förmiddags så missade jag en avgång med ett par minuter. Det är okej, nästa tåg går om tjugo minuter. Eller rättare borde ha kommit i väg med den intervallen. Nu var det tåget inställt av en orsak som inte förklarades av högtalarrösten. Nåväl, jag kom i väg så småningom och tyckte väl att nu måste den dagliga kvoten av trassel på den sträckan ha uppfyllts.
På hemresan tog jag Metron från Kongens Nytorv till Örestad och missade där ett försenat Öresundståg med cirka arton sekunder. Då hade jag dessförinnan gjort hundra meter på säkert under nio sekunder. I lätt motvind och skadat knä. Förargligt inte minst med tanke på att nästa tåg också var försenat, och här angav högtalarrösten ”på grund av internetfel i Sverige”. Det var tydligen viktigt att ange var felet fanns. Det kom lyckligtvis ett tåg så småningom, men när vi hade kommit över bron och bromsat in i Svågertorp fick vi beskedet att tåget inte gick längre. Jag hade tänkt mig Malmö Central som slutdestination.
Det blev till att gå av och försöka komma med lokalbuss 7 hem till Värnhem. Första bussen var överfull, så jag fick vänta till nästa körde fram. Sedan bar det i väg, men vid Södervärn blev vi påkörda av en av de gula regionbussarna. Båda bussarna stannade mittemellan två hållplatser och förarna började diskutera olyckan. Sedan skulle de skriva en rapport. Jag orkade inte vänta på att den skulle författas och signeras. Jag klev av och bestämde mig för att jag hade fått nog med allmänna transportmedel för en dag. Jag promenerade hem. Det tog cirka tjugo minuter. Transsibiriska järnvägen – so what?
Men det var trevligt i Köpenhamn.
