Efter att ha besegrat mig i näst sista ronden var Jens Kristiansen i praktiken klar vinnare av veteran-NM i Allinge. Inte så att jag konkurrerade om NM-titeln, ack nej, sådant händer bara i mina drömmar, men han fick då en poängs marginal till de andra förföljarna och förmodligen den bästa särskiljningen. Han säkrade förstaplatsen i sista ronden med en snabb remi med Pouelsten Grabow.
Mot Jens hade jag en superprepp på gång, men han underlät att göra ett drag som han hade spelat i ett tidigare vinstparti. Varför, varför, varför? Jag frågade Jens efteråt varför han hade avvikit från det tidigare partiet och fick svaret: ”I smelled a rat.” Detaljerna sparar jag till morgondagens spalt i Sydsvenskan. Det blev min enda förlust i turneringen.
Min prestationsranking i Riga Open var 1826, min sämsta turnering sedan tidig juniorålder. Det kändes som att gå i barndom, och jag tyckte att det var alldeles för tidigt för det. Min prestationsranking i Allinge var 2187. Det är kanske mitt bästa resultat sedan jag började spela schack igen. Jag var uteslutande åskådare under omkring tio år. Det var när mina barn växte upp, och det roade mig mer att umgås med dem på fritiden än att spela schack. Under den perioden fick jag mitt schackliga lystmäte med tidskriftsarbetet. Min elokurva efter återkomsten såg ut som en störtloppsbana. Efter veteran-NM ser den mer ut som en hoppbacke. Det skulle ju vara underbart att få den att likna en dalgång.
Jag åt lunch med grannen Stellan i dag och framkastade mina teorier om varför det gick så mycket bättre i Allinge. Jag tror att det finns framför allt tre saker som påverkar spelet: förberedelser, miljö och inställning.
Förberedelser. Jag vet personer som efter ett långt uppehåll inte känner för att börja med tävlingsschack igen. ”Då måste jag lära mig en massa spelöppningsteori igen och det är så träligt.” Vi som trots allt gör comeback lär oss udda öppningsvarianter för att ”slippa teori”. Dessa öppningar är för det mesta mindervärdiga, och när motståndarna upptäcker den ensidiga och bristfälliga repertoaren i partibaserna så vässar de tänderna. Det finns i regel en inbyggd ängslighet vid återkomsten. Motståndarna är ofta yngre och mycket väl förberedda. Det kommer till en punkt – i mitt fall inträffade det i Riga – när man tvingas inse att det inte finns några genvägar när det gäller öppningsteori. Om man inte vill vara strykpojke – och vem vill det? - så får man lägga ner tid på teoristudier, och gärna krydda anrättningen med en och annan vass prepp. Även om man sällan får användning för sina nyvunna teorikunskaper så är det en trygghet att ha dem i bagaget, och det underlättar vid improvisationer när motståndaren inte följer receptet. Kort sagt: Jag hade studerat öppningsteori inför Allinge och det lönade sig.
Miljö. Det slogs värmerekord i Riga och för att inte förvandla den gamla skolaulan till en bastu var arrangörerna tvungna att satsa på tvärdrag. Fönster öppnades på vid gavel. På torget utanför stod nästan varje dag en ungdomsorkester och spelade för pengar. Det var trumpet, saxofon, bastuba och trummor. Jag trodde knappt mina öron, men när jag såg mig omkring i spellokalen så verkade övriga deltagare oberörda. Hörde de inte vad jag hörde? Är det bara jag i hela världen som tycker att schack bör spelas under tystnad? Jodå, visst använde jag öronproppar, men det är svårt att filtrera bort blåsinstrument som går på högvarv. Självklart övervägde jag att ge grabbarna en veckoförtjänst om de hade godheten att sluta spela, men då hade det väl bara dykt upp någon annan musikgrupp med samma intäktskälla i tankarna.
Spellokalen på Hotel Sandvig var däremot alldeles underbar. Ett litet paradis i jämförelse med musikhelvetet i Riga. I Allinge var det lugnt och skönt, en behaglig temperatur, separata bord för varje par med vita dukar på borden och snygga namnskyltar. Rimliga starttider för varje rond och stauntonpjäser på ordentliga bräden. Det kändes lite högtidligt att slå sig ner och spela schack. Hela miljön på hotellet var familjär och gemytlig. Hjärtligt tack Per Rasmussen och Verner Christensen för en ännu en underbar schackvecka på Bornholm! Om ni överväger att arrangera en årlig öppen internationell turnering på Hotel Sandvig så önskar jag föranmäla mig redan nu. För att uttrycka mig milt: De miljömässiga förutsättningarna var oerhört mycket bättre i Allinge än i Riga.
Inställning. Efter eländet i Riga var det hög tid att ändra inställning. Det gällde att köra ängsligheten på porten och våga spela schack utan ständiga ifrågasättanden av variantanalyserna och de möjligheter som bjuds under varje parti. Det krävdes några remier i Allinge för att över huvud taget komma i gång efter traumat i Riga. Stellan höll med om det var en ändamålsenlig strategi, men han var inte säker på om Jonny Hector hade välsignat den tanken om jag ringt och frågat honom. Det kändes i alla fall viktigt för mig i den här turneringen att inte förlora, och faktiskt nobbade jag ett och annat remianbud när startsträckan väl var avklarad utan missöden.
Så hoppas jag av hela mitt hjärta att allt det här inte bara är prat och att jag inte åker på en ny katastrof vid Malta Open om ett par månader.
De prispengar jag fick i veteran-NM var mycket mer värda än sedlarnas nominella värde. Slutresultat.
