Ett besök i matparadiset Noma

Det är inte lätt att få ett bord på Noma i Köpenhamn, världens näst bästa restaurang. När Noma, som står för nordisk mad, en dag i månaden på ett särskilt klockslag ger möjlighet att reservera bord för en månad längre fram så försöker tiotusentals matnjutare världen över att komma till. Efter ungefär tjugo minuter är alla platser för den månaden reserverade. Det är två föreställningar om dagen och de börjar klockan 12 och 18. Varje föreställning är på ungefär fyra timmar och menyn är inte känd för gästerna i förväg.

Bertil Pålsson hade lagt upp en strategi, en genomtänkt prepp, för att bemästra svårigheterna att bli insläppt i matparadiset. Efter bara ett par månaders väntan öppnade sig porten. I går var vi där och det var Bertil som bjöd mig på en oförglömlig upplevelse för alla sinnen. På bloggen har jag ju tidigare förklarat att det fanns två drömmar som jag så gärna skulle vilja ha uppfyllda. Den ena var ett besök på Noma, den andra att besegra en stormästare. Nu kan jag koncentrera mig på den andra drömmen.

Det var tjugo serveringar och ofta var det kocken själv som kom ut och presenterade sitt mästerverk. Till de två första serveringarna – det känns inte rätt att tala om rätter eftersom det rör sig om små mästerverk som inte finns där primärt för en mättnadskänsla – serverades det champagne. Sedan avlöste vinerna varandra och glasen tilläts inte stå tomma. Vi fick veta hur vinet hade producerats och av vem. Det sparades inte på informationen, och det var en enastående precision i tillredningen och upplägget hela vägen. Den ena smaksensationen avlöste den andra. Serveringspersonalen och kockarna uppträdde mer som värdar än som något annat. Det var avslappnat, inget uppsträckt, man kände sig välkommen.

Hur serverar man ett rökt vaktelägg? När vi öppnade det större serveringsägget så fanns det lilla vaktelägget där på en bädd av fin halm. Det steg upp rök från en glöd som inte var synlig. Var det verkligen rökningsprocessen som ännu pågick när vi öppnade det större ägget? Överraskningarna avlöste varandra. Jag uppfattade inte riktigt vad kocken hade gjort med myrorna men de slank ner utan problem. Spröd mossa från Norrland som hade förvällts, torkats och friterats lätt. Över det ett karljohanspuder. Osannolika kombinationer, makalös kreativitet, magiskt. Räkorna kom från Limfjorden, men varifrån piggvaren kom la jag inte på minnet. Saltört från någon strandäng. Tillredda granskott med ett omtänksamt påpekande att grankvisten var där bara som dekoration. Så fortsatte det timme efter timme och visst infann sig även mättnaden mot slutet.

Som sagt, en oförglömlig upplevelse.

* * * * *

Jan Løfberg har haft sitt Bent Larsen-projekt på gång i decennier. Han måste ha fått frågan om när första delen förväntas vara klar ett otal gånger. ”Det är klart när det är klart”, har varit svaret de senaste åren. Nu har Jan preciserat utgivningen av LARSEN, Bind I 1935-1965. Manuset har levererats till en grafiker som ska förvandla det till en bok på drygt tusen sidor. Verket förväntas ligga klart i mitten av december. Det berättar Jan mer om på Løfbergs Forlags facebook-sida. Där kommer uppdateringar av processen.

Det ska bli skoj att åka över Sundet till de Larsenkvällar som planeras:

”I øjeblikket planlægger Løfbergs Forlag flere større Larsen-aftener, hvor det både vil være muligt at høre om den store mester - med mad og drikke - samt få signeret LARSEN, Bind I 1935-1965. Ved hvert arrangement vil en kendt dansk skakspiller fortælle om sin personlige Larsen-vinkel. Tid og sted vil blive videreformidlet i løbet af en måneds tid. Såfremt interessen er stor nok, vil arrangementerne fortsætte ind i 2014.”

Det ligger nära till hands att komma med en rapport om det egna bokprojektet: Spasskij-Larsen, Malmö 1968. Peter Heine Nielsen har kommenterat matchpartierna på ett alldeles utmärkt sätt och jag har nu även fått slutgiltiga kompletteringar från honom. De tar jag hand om så snart Korrschack nummer 3 har kommit i väg till tryckeriet. Sedan återstår bara en sista korrekturläsning av boken. Avslutet är nära.

I fjol kom Aron Nimzowitsch – On the Road to Chess Mastery, 1886-1924 (McFarland & Co) av Per Skjoldager och Jørn Erik Nielsen. Det känns besvärande att jag ännu inte har kommit med en recension. Min ursäkt låter kanske lite konstlad, men så här ligger det till: Det här är en bok som jag önskar läsa från pärm till pärm innan jag kommer med ett utförligare omdöme, och jag har inte gått i mål än. Författarnas research väcker min beundran, de har bokstavligen gått i Nimzos fotspår; i Riga, i Danmark och på andra ställen. Det är kritisk källgranskning, de demonterar anekdoterna och analyserar konflikterna. Jag stoppar där innan det här börjar likna en recension och återkommer till ämnet i ett senare inlägg.