Det ena partiet läggs till det andra i en strid ström. Vi stannar upp och avnjuter ett och annat intressant opus, en och annan vacker kombination. Det mesta förpassas till glömskans garderober. Men plötsligt dyker det lyckligtvis upp något som lämnar outplånliga spår. Många schackentusiaster får ett igenkännande leende när det ser exempelvis det dubbla tornoffret med åtföljande damoffer i ”Det odödliga partiet” (Anderssen–Kieseritzky, London 1851) eller den klassiska slutställningen i det där matchpartiet mellan Alexander McDonnell och Louis Charles de la Bourdonnais från London 1834:
Alexander McDonnell – Louis Charles de la Bourdonnais
Slutställningen efter 37...e2
Det är förstås bondetrion på andra raden som har etsat sig fast i minnet.
Om någon frågar mig vilket parti som jag kommer att minnas bäst från fjolåret så handlar det inte om något av VM-partierna från Sotji eller något av Fabiano Caruanas partier från den magnifika segersviten i Saint Louis. Nej, det finns ett mästerverk som slår de andra partierna i originalitet. Jag tänker på korrpartiet Ilmars Grudins–Ludvig Sandström utkämpat i kvalet till korr-OS 20.
Det finns en föreställning att korrschack idag handlar om en kamp mellan olika analysprogram och datorer. Men den som lyckas på hög nivå i korrvärlden är den som förstår att datorprogrammen har sina brister och som kan utnyttja motståndarens datorstyrda spel. Ludde har kommenterat sitt mästerverk i Korrschack nr 4/2014 på ett underbart sätt: i stället för tunga variantkomplex har han målande förklarat ställningens egenheter och sina överväganden. Där kan man se en kommentar som: ”Kanske pustade vit ut ett drag för tidigt. Datorn är helt övertygad om att detta leder till lika spel och varför då leta efter en mer komplicerad räddning.” Vi får se att den datortrogne inte sällan går vilse. Det är på något vis upplyftande läsning.
Det här är ställningen efter 42 drag:
Ilmars Grudins – Ludvig Sandström
Vit drar
Ludde hade en förhoppning att få avsluta partiet på följande sätt: 43.Se6+ Kg8 44.Sxf8 Dxa4+ 45.Kxa4 f3 46.Le1 d3 47.Lxg3 d2 48.Lxe5 f2 och vit är förlorad.
Jämför den ställningen med slutställningen från London 1834 ovan och lägg märke till att här är den materiella obalansen ännu större. ”Se Neapel och sedan dö”, heter det. Spela upp en sådan slutställning och sedan dö, ligger närmare mina preferenser.
Nu blev det ett annat slut på partiet men resultatet var detsamma: svart vann. Här är partiet (utan Luddes mästerliga kommentarer).
* * * * *
Min bok ”När Bent mötte Boris och sista dansen med Lizzie” (kandidatmatchen Spasskij-Larsen, Malmö 1968) med partikommentarer av Magnus Carlsens sekundant Peter Heine Nielsen kostar 140 kr. Fraktkostnaden 30 kr tillkommer. Beställningar till grahn1@gmail.com varpå jag sänder bok och faktura. Fraktkostnaden är densamma för övriga Norden.
