Juletid och jag väljer att bekämpa mörkret på traditionellt sätt; i tisdags tillsammans med döttrar, deras killar och mina två barnbarn. Köpenhamn. Först ett besök på Den Blå Planet, Miltons favoritmål. Han kollar storögt på hajar och rockor i Nordeuropas största akvarium. Vi hoppade över dissektionen av en bläckfisk.
Sedan i väg till Copenhagen Street Food på Papirøen, ett av mina favoritmål. Vi slog läger vid en stor öppen spis med braseld. I denna filial till paradiset finns mat från alla kontinenter och det skickades ut matexpeditioner i olika väderstreck. Mysigare än så blir det inte.
”Dansk-italienske Eva De Masi går meget op i at lave en god pizzabund, derfor laver hun forskellige varianter af hjemmelavet autentiske vegetar gourmet pizza. Du kan nyde en række forskellige slices med årstidens friske vegetar grønsager samt lækre økologiske produkter importeret fra Italien.”
Min huvudrätt: En ankburgare från Duck it. Den har jag prövat förut, ett säkert kort.
Min dessert: Crème brûlée donut från Sweet Food.
”Sweet Food tilbyder et stort udvalg af desserter til den søde tand. Udvalget er skiftende og vil følge årstid og sæson. I efterårssæson kan du nyde bl.a. Gulerodskage, æble-crumble, mocca-karamel kage, gammeldags flødeboller, hindbærsnitter, kanelsnegle, donuts og en række spændende mousser.”
Till det diverse drycker. Det kallar jag julbord.
* * * * *
I andra kapitlet berättar Patti Smith bland annat om sitt möte med Bobby Fischer i Reykjavik 2007. Fischers livvakt förklarade att Fischer ville träffa henne i den stängda matsalen på Hótel Borg, men det fanns ett krav: hon fick inte lov att diskutera ämnet schack. Patti förväntades komma tillsammans med en livvakt och hon fick med sig en chefstekniker från Club NASA vid namn Skills ”som min så kallade livvakt”.
Bobby Fischer kom vid midnatt klädd i en mörk parkas med huva. Skills hade också på sig en parkas med huva. Bobbys livvakt höjde sig över oss alla. Han väntade tillsammans med Skills utanför matsalen. Bobby valde ut ett hörnbord och vi slog oss ner mitt emot varandra. Han började genast sätta mig på prov genom att framkasta en rad obscena och ganska motbjudande anspelningar som snart övergick i ett svammel av paranoida konspirationsidéer.
”Du förstår, du kastar bort tiden”, sa jag.
”Jag kan vara precis lika otrevlig som du, men i fråga om andra ämnen.”
Han satt tyst och stirrade på mig, och drog till slut äntligen av sig huvan.
”Kan du några av Buddy Hollys melodier?” frågade han.
Sedan satt vi där ett par timmar och sjöng olika melodier. Ibland en och en, ofta tillsammans, eftersom vi bara kom ihåg ungefär hälften av texten. Vid ett tillfälle försökte han med falsettstämma sjunga Big Girls Don't Cry i korus med mig, och hans livvakt störtade upphetsat in.
”Är allt som det ska, sir?”
”Ja”, sa Bobby.
”Jag tyckte att jag hörde något konstigt.”
”Det var jag som sjöng.”
”Sjöng?”
”Ja, jag sjöng.”
Det var alltså mitt möte med Bobby Fischer, en av nittonhundratalets främsta schackspelare. Han drog upp sin huva och gick därifrån strax före gryningen.Skönt med en människa som inte stillatigande svalde Bobby Fischers hatiska konspirationsidéer. Big Girls Don't Cry – och här får du tänka dig Bobby med falsettstämma.
* * * * *
Och apropå sång: idag bar det i väg till Avdelningen för röst- och talvård i Lund. En stämbandsnerv tog stryk vid operationen för två veckor sen, men dr Roland menade att det finns goda chanser att jag får tillbaka mitt tidigare röstomfång. Inte så att jag utbrister i sång varje dag, men det skulle ändå vara skönt om jag åtminstone hade chansen till det. För tillfället låter jag mer som en kråka än som en lärka.
* * * * *
Tredje matchpartiet mellan Richard Rapport och Wei Yi slutade remi. Ställningen är 1,5–1,5.
