Helge Wademark berättade om två nederländska kvinnor på Kacke Palace som förundrats över vårt gäng, ett tiotal män och några kvinnor. De trodde att det rörde sig om en sekt av något slag. En barfota man i stort skägg med vitt hårsvall talade med klar stämma och de andra lyssnade andäktigt. Nederländskorna var övertygade om att han var sektledaren.
Möjligen bidrog Helge och jag till sektteorin. När han hälsade mig var det med handflatorna mot varandra i ansiktshöjd med sänkt huvud. Självfallet hälsade jag tillbaka på samma sätt, något annat hade känts konstigt. Kanske hade de nederländska kvinnorna vid något tillfälle iakttagit vår artiga hälsningsritual.
Återstår att berätta vem som var den förmodade sektledaren: Nisse Renman, förstås, den positive kackerlackskramaren.
* * * * *
Någon menade att Nigel Short var den snyggast klädde schackspelaren vid den avslutande prisutdelningen. Kanske var det så, kanske inte. Nisses ljusa sommarkavaj måste också finnas med i den diskussionen. Säkert bidrog Nigels sällskap till att försköna den forne VM-utmanaren. Framme på podiet stod Nigel tillsammans med Jon Speelman (sandaler) och John Nunn (shorts och sneakers). I det sällskapet var det ingen konst att se ut som ett modelejon.
För egen del hade jag åter med en slips i resväskan och än en gång fick den ligga kvar där. Det faller sig liksom inte naturligt för mig att använda den. Bent Larsens syn på sådana tygstycken finns på något vis med i min avhållsamhet.
Min far och min farfar var skräddarmästare, båda utbildade på Københavns Tilskærerakademi, om jag minns texten på deras inramade diplom rätt, så det kan vara något genetiskt som får mig att då och då medföra slips i bagaget. Men därifrån till att dra åt snaran kring halsen ...
* * * * *
Efter sista rondens parti fick jag uppträda som ett slags familjeterapeut. Sympatiske engelsmannen Stephen Homer och jag satt och analyserade vårt remiparti när hans fru kom in i analysrummet. Hon är ursprungligen från Tyskland och lärde sig svenska under studietiden vid universitetet i Växjö. Hon visade sig vara ett språkgeni. På flytande svenska – för att Stephen inte skulle förstå – bad hon mig att stanna ett slag medan hon gav sin man en tråkig nyhet. Min närvaro skulle dämpa hans reaktion, var hennes listiga tanke. Så jag stannade kvar när hon berättade för Stephen att hon hade råkat kvadda hyrbilen.
Reaktionen blev godmodig: hyrbilen var ju helförsäkrad. Min insats som familjeterapeut kändes måttlig. Vi var alla på gott humör när vi skiljdes.
