Foto: Lars Grahn
Nils sammanfattning av första partiet: ”Det var en stor miss men ändå positiva tecken ur Magnus perspektiv. Generellt tror jag inte att det var negativa känslor efter det partiet utan mest positiva: han lyckades få till en vinstställning i mittspelet, han var i bra form.”
Andra partiet
Carlsen–Caruana
1.d4 Sf6
”Mot 1.e4 spelar han Ryskt och mot 1.d4 olika former av Damgambit.”
2.Sf3 d5 3.c4 e6 4.Sc3
4...Le7
”Här har han ofta spelat Wienvarianten 4...dxc4. Det var ju så han vann kandidatturneringen (se Aronian–Caruana). Så det var naturligtvis en del av våra förberedelser. Men han har ju också spelat 4...Le7 förut. Om det är någon öppning man tänker på specifikt i VM-matcher genom historien, något som är pålitligt och alltid fungerar mot 1.d4, så är det ju just klassisk Damgambit. Det har väl knappt varit någon VM-match utan klassisk Damgambit …”
5.Lf4 0-0 6.e3
6...c5
”Förr gjorde man 6...Sbd7. Med 'förr' menar jag då 2010–2015. När jag började studera teori seriöst så var det 6...Sbd7 som gällde. Sista året har 6...c5 åter tagit över och det är det klassiska draget. Det spelades speciellt i VM-matcherna mellan Kortchnoi och Karpov.”
7.dxc5 Lxc5 8.Dc2 Sc6 9.a3 Da5 10.Td1
”Kasparov brukade spela 10.0-0-0, men nu spelar de flesta 10.Td1.”
”Mot Karpov kom Kortchnoi (Baguio City, 1978) med det nya draget 10...Te8 med idén 11.Sd2 e5 12.Lg5 Sd4!? 13.Db1 Lf5 14.Ld3, men när man analyserat det närmare så visade det sig att det mest fungerade som ett överraskningsvapen. Sedan kom lite överraskande en tysk IM, Martin Zumsande, med 10...Te8 för tre år sedan med nya idéer. Han hade analyserat de gamla partierna och kommit fram till att de missat någonting. Han spelade det mot James Tarjan på Isle of Man 2015 och vann. Nakamura var med i den turneringen och blev intresserad av draget. Det visade sig att det inte fanns något för vit i de skarpaste varianterna. Sedan dess har svartspelarna gått in i det här och det har nästan alltid blivit remi. Det var vi naturligtvis medvetna om och vi hade våra egna idéer om vad vit skulle göra. Vi hade helt klart förväntat oss att 10...Te8 skulle spelas. Förra året, åter på Isle of Man, säkrade Carlsen turneringssegern med remi mot Nakamura i sista ronden: 10...Te8 11.Sd2 e5 12.Lg5 Sd4
analys
13.Dc1 Lf5 14.Lxf6 Sc2+ 15.Ke2 Sd4+ 16.Ke1 Sc2+ 17.Ke2 Sd4+ 18.Ke1 Sc2+ remi.
Men så spelade Caruana 10...Td8 i stället, som nästan aldrig spelats förut. Det hade vi inte tittat på speciellt noga … Vi hade naturligtvis 10...Te8 som det absolut viktigaste alternativet.”
På presskonferensen berättade Carlsen om sin reaktion på 10...Td8. Hans svarsdrag kom efter sjutton minuters överväganden.
”Normalt strävar vit efter att få en intressant ställning där inte allt byts av eller direkt utjämnas. 10...Td8 är väl lite grann som Carlsens 7...Sd7 i första partiet, ett drag som är betydligt mindre populärt än huvudvarianterna. Här är det väldigt ovanligt, kanske mindre än ett parti av hundra. Det är ett försök att döda spelet helt, att byta av allt.”
11.Le2
”11.Sd2 är förmodligen det kritiska draget, till exempel 11...d4 12.Sb3 Db6 13.Sa4 Lb4+ 14.axb4 Dxb4+, en väldigt skarp variant där svart har offrat pjäs men har ganska starkt motspel. Eller 11...dxc4 12.Sxc4 Txd1+ 13.Dxd1 med en symmetrisk struktur, där vit är lite före i utvecklingen.
Det är ett tydligt exempel på hur det är i modernt schack när motståndaren kommer med en överraskning. Om man spelar 11.Sd2 och ser varianten med 11...d4 där svart offrar pjäs – det är inte alls omöjligt att motståndaren har kollat den varianten med superstarka datorer veckovis. Vågar man gå in i det allra skarpaste om man inte har kollat det särskilt djupt? Spelare har olika sätt att förhålla sig till det, men Magnus är ganska pragmatisk i de här lägena. Han spelar ofta väldigt säkert när han blir överraskad.
11...Se4 12.0-0 Sxc3 13.bxc3 h6 14.a4 Se7 15.Se5 Ld6 16.cxd5 Sxd5
”Svart hade fått vad han ville ha, avbyten.”
VM-partierna kommenterade av Simon Williams, Daniel King och Sjakkfantomet.
