Maltesarna kallar det ”Århundradets match”. Den utkämpades på Gzira Stadium onsdag eftermiddag den 3 februari 1971. Malta skulle möta England i en EM-kvalmatch. Fem år tidigare hade England vunnit fotbolls-VM och det förväntades inte bli några som helst problem att krossa lilla Malta. I engelsk press beskrevs motståndarlaget som ”ett gäng spanska kypare”. Matchen skulle starta klockan tre och portarna öppnades klockan tolv. Tidigare hade det som mest varit runt 15 000 åskådare kring grusplanen, men nu var det över 30 000 två timmar före avspark. Det var en angelägenhet för hela Malta.
Så blåstes det till spel och engelsmännen hade fullt sjå med de kampvilliga maltesarna. England tog ledningen med 1–0 men i slutet av matchen kom Joe Cini ensam med Englands målvakt Gordon Banks, som gjorde en avgörande räddning. England lyckades vinna matchen med enda målet, men även engelsk press hyllade Maltas kampvilja. Här finns berättelsen om ”Århundradets match” i tre delar. Där bjuds det på matchbilder och intervjuer med bland andra Joe Cini. Det finns en stillbild där han är ensam med Gordon Banks, och även om jag inte förstår hans berättelse på maltesiska anar jag vad han säger.
Förutsättningen var att Sverige behövde vinna med två måls marginal för att kvalificera sig till VM i Västtyskland 1974. Seger med ett mål skulle leda till ett särspel med Österrike. Publiksiffran var
15 470 varav ett par tusen svenska supportrar. I tjugonde minuten lobbade Toninu Camilleri bollen över Ronnie Hellström – 1–0 till Malta! Tre minuter senare lyckades Ove Kindvall reducera. Avgörandet föll när Bosse Larsson satte en straffspark.
Upprinnelsen var att Ralf Edström hade fått en lätt knuff i ryggen och satt sig på ändan med armarna vädjande uppåtsträckta. En billig straff. Allt detta kan vi se här. Arne Hegerfors ledande fråga efter matchen: ”Hur kan det komma sig att Malta kan kämpa på ett så här enormt sätt i en match som inte betyder nånting för dom?” Ralf Edströms märkliga svar: ”Det beror på hur mycket pengar de har fått av Österrike. (…) Annars hade dom inte sprungit så här mycket.” Vid 1-2 hade Malta för övrigt ett skott i stolpen.
Här sammanfattningen av matchen på Sveriges Radio.
Efter besöket i fredags hemma hos Roland Ekström begav vi oss i väg till närbelägna Gzira Stadium, klassisk fotbollsmark. Första intrycket var att vi inte skulle komma in och beskåda grusplanen. Vi slog oss i slang med en man utanför ett litet möbelvaruhus sidan om och han föreslog att vi skulle ta hissen upp till andra våningen för att få en överblick över den bedagade fotbollsplanen. Bilden finns ovan.
Han berättade att alltsedan Malta fick en ny nationalarena i Mdina hade Gzira Stadium fått stå och förfalla. Det var 1981 som förfallet började. På ena kortsidan finns ett skrangligt läktartak, murarna runt omkring och ståplatsläktarna håller på att vittra sönder, det sticker ut elkablar och rostiga järnbalkar ur sprickorna. Den före detta grusplanen är täckt av buskar, kaktusar och ogräs. Marken ägs av en förmögen baron och han tycks inte ha någon tanke på att hejda förfallet eller bygga något nytt.
Och jag tänker inte föreslå någon att vi köper Gzira Stadium.
