Efter nästan trettio år i Schweiz flyttade Roland Ekström för fyra och ett halvt år sen till Malta. Högst upp i ett femvåningshus i Gzira, som gränsar till Sliema, har han en mysig tvåa med stor solterrass i söderläge. Där bor han tillsammans med undulaterna Jessica och Peter.
I fredags missade jag frukosten på hotellet, som serverades fram till kvart i tio. Björn knackade på och undrade om jag hade lust att hänga med hem till Roland. Jag är glad att Björn struntade i att jag hade hängt ut skylten ”Do not disturb!”. Vi var några stycken som troppade av och det blev en underbar dag. Efter en halvtimmes promenad var vi framme. Roland serverade fram allt en hungrig schackspelare kan önska sig.
Under alla sina år i Schweiz har Roland spelat mot Viktor Kortchnoi ungefär tio gånger. Roland förlorade de fyra första partierna mot den förskräcklige Viktor och han berättade om ett av dem. Tyvärr finns det inte med i partibaserna och Roland har inte kvar protokollet. Partiet utkämpades i Liechtenstein Open 1983 eller 1984. Roland hade svart och bestämde sig för att spela svenska försvaret i Tarrasch (6...c4), en variant som svenska laget hade specialpreppat inför schack-OS i Folkestone 1933. Det fick Kortchnoi att försjunka i djupa tankar. Svaret kom efter tre kvart. Partiet slutade med att Roland gav upp efter 21 drag inför ogarderbar matt. Roland frågade Kortchnoi varför han hade tänkt så länge i öppningen, och fick svaret att Kortchnoi försökte komma ihåg sina tjugofem år gamla analyser. Och visst kom han till slut ihåg dem.
Roland har vunnit schweiziska mästerskapet fyra gånger: 1988, 1999, 2001 och 2008. År 2009 slog han Kortchnoi, som har vunnit mästerskapet fem gånger, men sedan förlorade Roland särspelet mot Kortchnoi och då handlade det om snabbschack. Det skrev jag om här.
Kortchnoi har väl aldrig varit någon charmknutte och det finns en del historier om hur han har gett motståndare taskiga kommentarer efter partierna. Roland kunde berätta att Kortchnoi hade bett Joe Gallagher om språkråd. Gallagher är en engelsk stormästare bosatt i Schweiz, och Kortchnoi ville veta hur man trycker ner motståndarna i stövelskaften på korrekt engelska. Förolämpande men korrekt.
I SM-gruppen kom Roland som bäst tvåa och det var i Göteborg 1975 (efter Axel Ornstein). Han har vunnit allsvenskan nio gånger med SK Rockaden.
Just det, jag borde väl också nämna något om Malta Open. Björn Ahlander tog sig i mål avstannande. Efter en bye (halv poäng) i näst sista ronden tog han en snabb remi med Ingvar Andréasson i sista ronden. Ingvar och Björn blev bästa svenskar på fjärde respektive sjätte plats på 6,5 poäng. Liksom i fjol segrade mongoliske stormästaren Bayarsaikhan Gundavaa. Han tog 7,5 poäng, en halv mer än Yong Hoon de Rover, Ungern och Alessandro Santagati, Italien. Efter att inte ha spelat något långparti sedan förra Malta Open känner jag inte något behov av att bryta ihop efter fyra vinster, tre remier och två förluster. Förlusten mot Jan Johansson har jag visat, den andra nollan kom mot en italienare som jag aldrig hade hört talas om förut: Alessandro Santagati, han som kom trea. Det kändes lite skräckinjagande att han utseendemässigt påminde om Fabiano Caruana. Slutresultatet. Nu skulle jag vilja klämma in ett och annat långparti innan nästa Malta Open.
Efter besöket hos Roland gick jag tillsammans med Christer och Bertil vidare till närbelägna Gzira Stadium, den där grusplanen där Sverige med stor möda besegrade Malta i en VM-kvalmatch 1973. Det var nu ett fredagsäventyr som kunde ha stått Christer och mig dyrt. Det tänker jag berätta om imorgon.
