Något om interzonturneringen i Stockholm 1962, colombianen Cuellar, chock i Morgongåva och lite till – del 1

Tigran Petrosian, Bobby Fischer och Jefim Geller i Stockholm 1962. 

JOHAN SIGEMAN:
När jag avslutat min lilla spaning om den sovjetiska komplotten i Curacao 1962 gled mina tankar av naturliga skäl över till interzonturneringen i Stockholm 1962, den som Bobby Fischer så övertygande hade vunnit några månader tidigare. Jag minns att jag och min klubb- och skolkompis Hans Wikström, troligen 1972, besökte Alexander Hildebrand i hans hem i Uppsala. Alexander var som många minns på den tiden en viktig person i svenskt schack. Han hade ett schackförlag, skrev en spalt i UNT, var en stark spelare och studiekomponist och under en tid även förbundskapten för landslaget och mycket annat. Detta var innan Alexander senare på 70-talet flyttade till Morgongåva (utsett till Sveriges vackraste ortnamn) där jag och några klubbkompisar några år senare skulle vara på ett weekendläger, mer om detta lite längre fram. Av Alexander köpte vi den dagen var sitt exemplar av ”turneringsboken” om just Stockholm 1962, sammanställd av Lars-Göran Ahlm och Jan Berglund. Jag vill också minnas att Hasse mer eller mindre tvingade mig att köpa Bent Larsens ”Öppningsspelet i schack” vid samma tillfälle, ”Den bästa boken som finns om öppningar”. Han hade nog rätt om det. Jag har båda böckerna kvar. Bok och bok förresten, den om Stockholm var väl mera ett slags kompendium med stencilerade sidor.

Nåväl, vad var det som hände i Stockholm? En utmärkt skildring av tävlingen har vi fått i ”Schack i Sverige”, Peter Holmgren och Lasse Linussons storverk. I avsnittet om interzonturneringen har Linusson (sid 67 och framåt) på ett fint sätt beskrivit vad som hände.

I Tidskrift för Schack 3/1962 hittar man dessutom en artikel av Jostein Westberg där han beskriver bakgrunden till tävlingen och huvuddragen i dess förlopp. Där fick jag lära mig att tävlingen från början var planerad att äga rum i Holland men att det blev problem med visum för den östtyske deltagaren Wolfgang Uhlmann och att budet därefter gick till både Moskva och Madrid innan Fide beslöt att ta direktansvaret för tävlingen och förlägga den till Stockholm. Säkerligen hade världsschackförbundets president Folke Rogard mer än ett finger med i detta spel. Detta skulle bli den fjärde interzonturneringen på svensk mark (Saltsjöbaden 1948 samt 1952 och Göteborg 1955). Rogard, som från början gick under namnet Axel Rosengren, var advokat och Fides president 1949–1970 (då han efterträddes av exvärldsmästaren Max Euwe. Det var alltså på den tiden då Fide leddes av respekterade och okontroversiella personer).

Uhlmann kom, säkert ofrivilligt, för övrigt att orsaka nya politiska problem då han i den 16:e ronden skulle möta Teschner (Västtyskland). Teschner vägrade att acceptera den östtyska flaggan vid bordet. Saken löstes elegant genom att inga spelare hade några flaggor på bordet under denna rond.

De 23 deltagarna samlades den 26 januari 1962 för lottdragningen. Dock saknades Bobby Fischer, som låg och sov … Dagen därpå startade själva tävlingen. De flesta ronderna spelades i Kungshallen, det så kallade Tempohuset på Kungsgatan 44 vid Hötorget (bilden) om jag förstått rätt, men ett par ronder gick av stapeln på restaurang Tre Kronor och de båda sista ronderna i Stadshuset. Det var en lång tävling, sista ronden spelades den 6 mars, alltså mer än fem veckor efter invigningen. Tidvis var det uppemot 200 åskådare som följde partierna på plats.

Detta med restaurang Tre Kronor har förblivit en gåta för mig. Det finns uppgifter om en restaurang som grundades 1943 och hade med Kungliga Tennishallen på Lidingövägen att göra men längre har jag inte kommit. Låg det möjligen en restaurang i Stadshuset, i anslutning till salen Tre Kronor i södra längan? Kanske finns det minnesgoda läsare av bloggen som kan fylla i denna kunskapslucka? 

Vår egen Gideon Ståhlberg var överdomare. Stockholms SF:s ordförande John Byström var överledare. Det berättades att Bobby Fischer var missnöjd med stolarna i spellokalen (känner man inte igen detta?) men Byström satte sig resolut i en av dem och konstaterade att den kändes utmärkt, och om den inte passade Bobby kunde han spela stående i stället … Den 18-årige amerikanen föll överraskande nog till föga. Jag undrar om det inte var sista gången så skedde.

Spelarna bodde på Hotell Apollonia (numera Mornington) på Nybrogatan 53 på Östermalm (bilden), endast femton minuters promenad från Kungshallen. En lite märklig kommentar i TfS gällde kanadensaren Yanofsky som enligt Westberg vägrade berätta vad hans initialer D.A. stod för (!) och att han därför i tabellen var den ende utan förnamn (han hette för övrigt Daniel Abraham). Detta låter en smula konstigt och ännu märkligare blir det när vi får veta att Yanofskys fru enligt artikelförfattaren var en attraktion i sig och kunde fått titeln Miss Interzonturnering … Så hade man nog inte skrivit idag.

Signaturen ”Glob” fick för övrigt en kort intervju med Bobby Fischer på dennes hotellrum. Glob fick ett udda intryck av den unge stormästaren och avslutar sin korta artikel med en olycksbådande fundering om likheten mellan de båda amerikanska schackgenierna Morphy och Fischer och hoppas att Bobby inte ska gå samma dystra öde till mötes som sin föregångare. 

Islänningen Fridrik Olafsson var den ende nordiske deltagaren och en av publikfavoriterna men han lyckades dessvärre inte infria förväntningarna.

En av de ungdomar som skötte demobrädena under tävlingen var Hans Svedbark, som alltför tidigt gick bort 2012. Han hade annars, som Lasse då konstaterade i denna blogg, kunnat berätta mycket kring tävlingen.

Många av partierna från tävlingen har blivit berömda. Jag minns att jag alltsedan jag i julklapp 1972 fick Enevoldsens bok ”Bobby Fischers väg till VM” var imponerad av Fischers vinst mot Bolbochan. Detta parti har också Erik Blomqvist kommenterat på sida 72 i ”Schack i Sverige”. Även Bobby måste ha varit nöjd med detta parti eftersom han inkluderade det i sin ”My 60 Memorable Games”. Här tog han även med vinsten mot Bertok i 22:a ronden och – förstås – den viktiga segern mot Kortjnoj. Alltså hela tre partier från Stockholm.

Bolbochan verkar för övrigt ha varit en motståndare som bjöd in till intressant spel. Jan Timman har i ”Timman's Titans” i kapitlet om Fischer valt ett annat vinstparti mot Bolbochan, det från Mar del Plata 1959 (också det Sicilianskt).

Kasparov har i sin ”My Great Predecessors” volym IV däremot tagit med Fischers vinst i det vilda partiet i rond 5 mot Bilek (sid 291).

Kasparov berättar för övrigt i sin bok att Bobby och Leonid Stein blev vänner under Stockholmsturneringen och att de spelade mängder av blixtpartier på kvällarna. De kände inte varandra dessförinnan men blev introducerade av Geller. I tävlingen spelade de ett ganska kort remiparti i sextonde ronden (ni minns den utan flaggor på borden). Stein, som 1973 alltför tidigt gick bort vid endast 39 års ålder, fick för övrigt första skönhetspris för sitt parti mot Portisch i tolfte ronden. Ännu en minnesbild dyker upp i detta sammanhang: Vid en promenad vid junior-SM i Bollnäs 1973 berättade min klubbkamrat Thomas Sandström att den geniale sovjetiske angreppsspelaren Leonid Stein just hade dött. Jag visste då inte vem denne Stein var och jag blev mäkta imponerad av Thomas kunskaper om sovjetiska stormästare. Om jag ska vara ärlig vet jag fortfarande inte jättemycket om Stein. Han får nog sägas tillhöra schackets doldisar. Kanske något att titta närmare på vid tillfälle.

Leonid Stein (1934-1973).